INTROSPEKTION (1981)
Man frågar efter min livsåskådning.
“Du verkar så hit och dit.”
Det stämmer. Möjligen kan jag uttrycka
min syn på livet med följande tecken: “—”.
Men även detta med all reservation.
Visst är jag ytlig! Djup och himlar
intresserar mig bara teoretiskt.
Jag har fullt arbete på ytan. Marken, jorden.
Jämt är jag glad och ledsen. Cellerna jublar
samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg.
En dikt ur Fåglar:
Människan går en vinternatt
liten och svart genom snön
snön faller snövit på hennes hatt
hon är så enslig och borta
Ty människor tål ej denna värld bakom vägg efter vägg
av virvlande snö
gömmer den stum sina hemligheter
Regn efter fylla
Det regnar mjukt och stilla så skönt att inte må illa
Friska glänser äpplena fram, handen känns frisk mot trädets stam.
Den som missbrukar sitt liv får känslor för enkla substantiv.
Fötterna prisar vägens grus, ögonen havets ljus
Det som gjorde ont har gått över, jag har allt jag behöver
Ur Fritt efter naturen, essä
“Ett par blåmesar överlevde på något vis den förskräckliga vintern 1979. Efter varje snöstorm kom de tillbaka till fågelbordet, och i det första vårregnet satt de där igen, genomvåta, rufsiga men vid gott mod och karska som attan. Han är stor och hon är liten. Allting är relativt, ingen av dem väger mer än 10 gram – man skulle kunna skicka dem båda i ett brev med enkelt porto – men med samma friska mod jagar de bägge undan talgoxar, bofinkar, sparvar och annat folk som också vill komma åt maten. Livet i sådana här små krakar består nästan bara av iver. Allt de gör är kvickt, kort, tvärt, som små ljuslågor som flämtar häftigt för vinddrag från alla håll. Man blir häpen när man ser i böckerna att en blåmes kan bli elva år! Vilken svindlande summa av ögonblick, reaktioner och sinnesrörelser, en oändlig knyckig serie av sensationer, en gammaldags journalfilm i rasande tempo, varje sekund livsfarlig, avgörande, ödesdiger, ofattbar, omöjlig.”