LÄS ANDERBERG HÄR

“Måtte jag aldrig bli för gammal …”

“Jag ryser än idag över inledningsmeningen, skriver Bengt Anderberg i denna inspirerande text om läsning från Expressen  den 24 mars 1991.

“Goethe hade fel!”

Här skriver Bengt Anderberg om glädjen i fågelsång och varför han visst begärde stjärnorna. Texten publicerades på Expressens kultursida i maj 1988. Klicka på bilden så blir den större.

Flykttankar i februari 1985

Från Expressens kultursida 11 februari 1985. Klicka på bilden så blir den större.

“Gör som jag och dina steg ska bevingas”

Vem kan skriva om en vitlökssmörgås så att den platsar på en av Sveriges största tidningars kultursidor? Bengt Anderberg förstås. Här kommer en liten text från Expressens kultursidor den 7 juli 1977. Klicka på bilden så blir den lättare att läsa.

“Jag är skeptisk mot stora ord!”

Julhelgen 2000  fick 13 skribenter och illustratörer tolka det bibliska begreppet ”Tro, hopp och kärlek” på tidningen GT:s kultursidor. Bengt Anderberg tolkade det förstås på sitt eget sätt och skrev om erotik, tvestjärtar, skilsmässor, Gais, varför Paulus var en dålig författare och varför han själv höll på att sjunga fast det lät så illa. Och förklarade varför han var skeptisk mot stora ord och sällan använde dem.

Läs hela hans text här:

https://www.expressen.se/blogg/norrman/2014/12/del-51-det-gar-at-helvete-men-jag-vet-inte-nar/

 

Brevet från Bengt …

Lisbeth Högvik hittade ett brev från Bengt Anderberg i sina föräldrars exemplar av Amorina.

Det var den gången Bengt Anderberg var på bokmässan i Göteborg för att tala om Amorina. Jag lyssnade inte själv på honom, men jag visste att jag måste köpa boken till mamma, eftersom hon var mycket förtjust i honom. Efter en lång och larmig dag i mässvimlet var jag så på väg ut mot Korsvägen med boken tyngande i kassen. 

Där på gatan såg jag honom.
Han gick med spänstiga steg, och jag minns att jag tänkte att han måste vara ännu tröttare än jag, men jag kunde trots det inte motstå impulsen att springa ifatt honom och be om en dedikation. Utan ett spår av trötthet eller irritation stannade han upp och såg vänligt på mig, trots att han säkert varit omgiven av hängivna beundrare hela dagen.
Vad heter din mor? sa han, och när jag sa hennes namn såg jag att det väckte något i honom. Minnet av någon annan Rakel i en annan tid kanske. Och när han sedan skrev sin lilla hälsning till henne, med stark och vacker handstil, så var det namnet han betonade.
Hon blev mycket glad.
Min pappa lotsen hade uppenbarligen läst boken efter mamma, för när jag röjde ut efter mina föräldrars död fann jag ett kuvert instucket mellan boksidorna i deras tummade exemplar av Amorina. Det var ett brev skrivet på ett psalmbokstunt rosa papper med en skrivmaskin där a:et hoppade ned från raden, undertecknat med ett kraftfullt Bengt i tusch. Och jag förstod att pappa tagit så stort intryck av boken att han skickat ett brev med många frågor, inte minst om religionen. Han var årsbarn med Bengt Anderberg och själv uppvuxen i ett schartauanskt präglat samhälle i Bohuslän. Som jag kände min far gissar jag att det var det första och enda beundrarbrev han skrev i sitt liv. Och det omsorgsfulla och fina svaret vek han varsamt ihop, lade tillbaka i kuvertet och sparade mellan boksidorna. 

Lisbeth Högvik

 

(klicka på brevet så blir det större).