I biblioteket samlades familjen Anderberg
Bengt Anderberg har sina rötter på Hisingen och föddes i en liten bondstuga i Lundby, men på 30-talet flyttade familjen till Koltrastvägen i Utbynäs. Om den tiden och livet i den akademiska familjen berättar här hans tre systerbarn Lena Ymén, Staffan Anderberg och Ingvar Ymén.
En stolt pappa Nicolas Anderberg med sina tre söner, från vänster Yngve, Rolf och Bengt. Klicka på bilden så blir den större.
En bild från biblioteket på Koltrastvägen 12 i Utbynäs. Bilden bör vara tagen någon gång i mitten av 40-talet och visar en stolt pappa Nicolas med sina tre söner, från vänster Yngve, Rolf och Bengt. Det var en grupp språkliga män; Nicolas August Anderberg var journalist på flera tidningar i Göteborg bland andra Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, Göteborgs Morgonpost och han startade själv Göteborgs Dagblad, Yngve, som var yngst, blev språklärare (franska, tyska och engelska), Rolf, mellanbrodern, blev (kultur-) journalist på Göteborgsposten och Bengt blev som bekant författare.
Huset på Koltrastvägen låg sist på vänster hand precis innan en vändplats och framför denna låg en stor äng som ledde ned till Säveån och på andra sidan ängen fanns ett järvägsspår som ledde till lokstallarna i Partille. Varje dag kom flera tåg dragna av diesellok, något som vi barnbarn tyckte att det var kul att titta på.
Koltrastvägen 12 var familjen Anderbergs andra hem, det första låg på Hisingen, men såldes av pappa Nicolas till Volvo. Initiativet till flytten togs av Nicolas andra hustru Lillie (född Lillie Octavia Strandberg) som funnit att en ny stadsdel skulle byggas öster om Kortedala. Utby ritades av den första kvinnliga arkitekten i Sverige – Ingrid Wallberg (hon var dessutom under många år VD för Slottsmöllans fabriker i Halmstad). Familjen bestod av de tre pojkarna på bilden, äldste sonen Stig Eskil (från första äktenskapet, som drunknade i början av 40-talet och kanske därför saknas på bilden) och fyra flickor (Flore, tvillingarna Kerstin, och Anna-Greta från första äktenskapet samt vår mamma Ingrid). Huset byggdes någon gång på 30-talet men vi är osäkra på om hela familjen bebodde huset eller om någon av de äldsta barnen kanske hann flytta hemifrån innan flytten till Utby.
Det var ett, med dagens mått, ganska litet tvåvåningshus med källare och en stor trädgård med höga häckar, krusbär, vinbär och fruktträd, där Lillie och Nicolas odlade grönsaker och klättrade i träden och plockade frukt. Lillie var sjuksköterska av ”den gamla stammen”(hon träffade Nicolas när hon vårdade hans cancersjuka första hustru), en kortväxt, men mycket aktiv och viljestark kvinna, som blev nästan 99 år gammal (hon var född i Rävinge).
Hon älskade fåglar, i källaren hade hon fyllt väggarna i ”torkrummet” från golv till tak med fågelburar, bebodda av vävarfinkar. Där fanns också meterhöga travar med damtidningar (hon var en obotlig royalist), en tvättstuga med badkar och en toalett. När barnen badade gick man i åldersordning, så när Yngve skulle bada som siste man var vattnet kallt. Det berättades för oss att varje morgon gjorde Nicolas morgongymnastik i källaren och tog sig sedan en iskall ”avrivning”.
På bottenvåningen fanns ett kök (naturligtvis med en fågelbur med undulater) där vi minns att mormor Lillie tillagade väldigt god mat (på gasspisen), alltid prydd med efterrätter utöver det vanliga. Maten avnjöts vid en stor matmöbel i ek som upptog en stor del av vardagsrummet, där det även fanns en liten soffgrupp och en stor mörk skänk av ek.
På översta våningen fanns nämnda bibliotek, föräldrarnas sovrum och ett tredje litet rum där ett eller flera av barnen sov (detta rum kallades för Yngves rum). Utanför biblioteket fanns en balkong i väster där sönerna låg på kvällarna och läste skönlitteratur, mellansonen Rolf har berättat att han låg där och läste Nietzsche. I hallen som var beklädd med mörkt trä fanns garderober och bakom en lucka, ett handfat med vattekran, för morgon- och kvällstoaletten.
Det var en akademisk familj, Nicolas studerade vid universitetet i Lund 1905 – 1908 och biblioteket var hans stolthet, så det är inte förvånande att bilden på honom och hans tre söner, iförda studentmössor, togs just där. För pojkarna var en akademisk utbildning självklar, något som tyvärr inte gällde döttrarna, trots att de inte saknade läggning för det.
Nicolas spenderade mycket tid i biblioteket, inte bara läsande litteratur utan faktiskt också lösande matematiska problem. Han hade ett stort intresse för naturvetenskap, vilket möjligen var kopplat till hans starka religiositet.
Som person var han en mycket vänlig själ, troligen en aning vek i jämförelse med sin hustru. Hans intressen var huvudsakligen akademiska, men de sträckte sig över alla olika kunskapsområden. I många av böckerna stod det stämplat på första försättsbladet “För benägen anmälan”, det var böcker som Nicolas fick av olika bokförlag för recension. Vi har böcker kvar, bland annat några där det står “För benägen anmälan från Albert Bonnier”.
Även vi barnbarn fick ta del av litterära atmosfären på Koltrastvägen och fick ofta sitta i morfar Nicolas knä där uppe i biblioteket, medan han läste för oss ur olika böcker. För en av oss fick det faktiskt en avgörande betydelse för yrkesvalet senare i livet.
Biblioteket användes också som sovrum; när det kom många gäster så bäddades det där och i det lilla extra sovrummet. I biblioteket fanns en bäddsoffa av den farliga sorten som kunde slå igen. När vi var där fick vi barn sova i fåtöljer som sattes emot varandra och bildade på så sätt en liten lagom “barnsäng”.
Man kan nog med gott fog anta att Bengt och hans syskon spenderade mycket tid i biblioteket, det var ju faktiskt husets hjärta (eller skall man kanske snarare säga hjärna) och precis som med oss barnbarn, kan man misstänka att Nicolas satt med barnen i knät och läste, till att börja med kanske ur bibeln, men så småningom också ur många andra litterära verk. Enligt Bengt läste han ofta högt för barnen, framförallt poesi av t ex Runeberg och Tegnér. Nicolas blev nästan 86 år gammal.
Hämtat ur minnet av Bengt Anderbergs systerbarn:
Lena Ymén, Staffan Anderberg och Ingvar Ymén
Vem var Bengt Anderberg?
Bengt Anderberg föddes i Lundby församling i Göteborg 17 april 1920 och avled 24 september 2008 på Bornholm. Han växte upp i en religiös familj. Fadern var gift två gånger. Första hustrun dog och Bengt Anderberg hade sammanlagt sju hel- och halvsyskon. Han tog studentexamen 1937, bara 17 år gammal. 1947 gifte han sig med keramikern, Astrid Nordlind, och de fick sonen Niklas 1950.
Förutom författarskapet har Bengt Anderberg gjort en mängd översättningar och radiodramatik. Han förekom i många debatt – och intervjuprogram i radion under flera decennier fram till mitten av 90-talet. Bengt Anderberg väckte debatt i olika frågor exempelvis med krigsromanen Kain (1948) som i flera avseenden “skakade om” i samhället. Kain var även en uppgörelse med bl a religionens trångsynthet. Under 60-talet redigerade Bengt Anderberg antologin Kärlek (1-14) lätt pornografiska noveller av kända svenska författare, en “bestseller” som väckte stor uppmärksamhet.
Bengt Anderberg var naturlyriker, dramatiker, essäist, poet, barnboksförfattare, översättare och kuklturjournalist. Han var kunnig på Bibeln aktiv i bibelkommissionen, men även i serieakademien, och varje dag ville han lära sig något nytt. Bo Strömstedt (redaktör, författare och nära vän) har sagt; ” Hurudan är då Bengt Anderberg – Han är sådan att man blir glad”. Det finns således många olika ingångar till eller perspektiv på Bengt Anderberg och hans liv:
Miljökämpe (tidigt)
Pacifist
Socialist
Antirasist
Bibellärd ateist
Gaisare
En dikt som säger en del om honom är Introspektion
Man frågar efter min livsåskådning
“Du verkar så hit och dit”
Det stämmer. Möjligen kan jag uttrycka
min syn på livet med följande tecken
: “-”
Men även detta med all reservation.
Visst är jag ytlig! Djup och himlar
intresserar mig bara teoretiskt.
Jag har fullt arbete på ytan. Marken, jorden.
Jämt är jag glad och ledsen. Cellerna jublar
samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg
En annan dikt som väckte intresse för Bengt Anderberg som naturskildrare med socialt och poltiskt samvete, är denna ur Fåglar
Människan går en vinternatt
liten och svart genom snön
snön faller snövit på hennes hatt
hon är så enslig och borta
Ty människor tål ej denna värld bakom vägg efter vägg
av virvlande snö
gömmer den stum sina hemligheter