AKTUELLT

Följ med till Bornholm!

Bengt Anderberg var född i Göteborg, men sedan familjen köpt ett hus på Bornholm pendlade man regelbundet till den danska ön. Författaren beskrev ett av sina möten med ön på Expressens kultursidor::

Vi for till Bornholm för att se till trädgården. Den mötte oss med blommande snödroppar, vintergäck och gråa och lila knopar överallt. Häckar och buskage var knöfulla med sparvar som satt och knuffade varandra i sidan och tog sig för pannan och skrek Gud Sig Förbarme över nästans oförmåga att lyssna och förstå – enkla, viktiga budskap, glädjebudskap för alla.    Livstrasslet i ens eget bröst ville gnissla med av fröjd, bekymmer och besvär. Vattnet reste sig i brunnen och verktygen fick liv i ens hand.

Inte undra på att familjen året därpå flyttar till Bornholm för gott och ön blir Anderbergs plats på jorden.

Nästa sommar planerar vi i Bengt Anderbergsällskapet en gemensam fyradagarsresa till ön. Avresa 24 augusti 2023. Kostnad runt 6000 kr för fyra dagar och halvpension. Skriv in datumet i almanackan, vi återkommer med detaljer efterhand som det blir klart.

Träffa Göran Greider

2022 års Bengt Anderberg-pristagare. Foto: Kristian Bengtsson

Allt blir text hos Göran Greider, precis som för Bengt Anderberg. I sjukrummet, vid vedkubben, med katten eller i en avfolkningsby i Västerdalarna där några gubbar sätter ut plogpinnar längs bygatan föds de dikter som ska förändra världen. 

Skriv in i almanackan: Fredag 23 september 17.00, Hörsalen Göteborgs Stadsbiblioteket. Då får 2022 års Anderberg-pristagare sitt pris och berättar för oss om sitt skrivande i samtal med Ingrid Norrman.

Greider får Bengt Anderbergpriset med motiveringen: För hans osvikliga engagemang och ständiga kamp för ett mer solidariskt och rättvisare samhälle, för hans inkännande poetiska vardagsbetraktelser och hans trägna sökande efter tillvarons meningsfullhet, för hans förmåga att förmedla starka personliga minnesfragment med såväl klarsynthet som ömsint humor.

Priset består av 10 000 kr, ett diplom och en ask av Bengt Anderbergs favoritchoklad.

 

“Ingen kunde mäta sig med Anderberg”

Varför var Bengt Anderberg så unik som kulturperson? Per Runesson som gjort ett hundratal radiointervjuer med honom förundras fortfarande över hans väldiga bredd. “Jag träffade ingen som kunde mäta sig med honom när det gällde att obesvärat formulera spänstig lärdom!”

Läs hans text här i serien MEDLEMMARNA BERÄTTAR.

 

“Man kan fly på många sätt”

Söndag 14 augusti öppnar Niklas Anderberg en utställning på Galleri Astley i Skinnskatteberg. Här berättar han om bakgrunden till bilderna som bottnar i en egen resa för många år sedan. Utställningen varar till 12 september.

När vi hamnade i lockdown i Holland bestämde vi oss för att läsa Bibeln. Om man läser en timme om dagen har man läst hela boken på ett år. För att vara på säkra sidan läste vi Koranen också när vi var färdiga. Den är på många sätt en fortsättning på Bibeln – både Abraham, Moses, Jona, Maria och Jesus spelar här också en stor roll. Jesus är visserligen inte Guds son men han är trots detta begåvad med övernaturliga egenskaper. Han kan till exempel knåda lergökar, blåsa liv i dem och få dem att flyga iväg. 

När vi kommit halvvägs in i den Andra Moseboken dök en bok upp av den kände egyptologen Jan Assman. Boken bar den blygsamma titeln ´´The Invention of Religion´´ och pryddes av ett elegant omslag: Mot en sandfärgad bakgrund delade vattnet sig i ett vackert blå-vitt mönster. Var denna historiska begivenhet skall ha ägt rum är omtvistat. Röda Havet har blivit ett containerbegrepp som täcker andra mer eller mindre trovärdiga ställen där Moses och hans följeslagare kunde gå torrskodda till Sinaihalvön medan den egyptiska armén uppslukades av vattenmassorna. 

Jan Assmans bok blev utgångspunkten för en serie gouacher, eller som jag föredrar, vattenfärg på papper. Idén har jag alltså stulit eller i bästa fall lånat från den anonyme konstnären av ett bokomslag och den har svällt ut till ett veritabelt delta som under längre tid har förgrenat sig genom mina konstnärådror. Jag letar fortfarande efter ett lämpligt övergångsställe.

Man kan fly på många sätt. Att gå är kanske det vanligaste. Om vi tar Bibeln på dess ord var det ungefär sexhundra tusen krigsdugliga män som tågade ut ur Egypten för att därefter villa runt fyrtio år i öknen. Räknar vi dessutom med kvinnor, barn och äldre skulle Moses följe ha uppgått till ett par miljoner personer. Eftersom de dessutom förde de med sig boskap, husgeråd och annat tillbehör är det desto märkligare att det inte finns ett enda spår kvar av denna massutvandring. 

Min egen exodus var inte lika omfattande och även mina spår kommer snabbt at sopas igen. Vi var tre personer som tuffade fram i en Ford Prefect. En fin liten grön bil som tyvärr hade svagheten att däcken punkterade när man minst anade det. När vi med andan i halsen trots detta kommit hela vägen från Göteborg till Ystad delade sig vattnet inte, hur vi än slog med våra stavar. Därför fick vi borda en skranglig fiskebåt och hoppas på det bästa.

När horisonten efter många magstarka dyningar dök upp bakom det beryktade Hammarvattnet kravlade vi alla tre upp över relingen och spanade in det Förlovade Landet. Den lilla hamnstaden påminde om Jaffa men istället för soliga apelsiner välkomnades vi av rökt sill och glasstrutar i övernaturlig storlek. Det mest uppseendeväckande med dessa strutar var att det främmande folket hade tryckt ner en munk ovanpå glassen och sen dränkt det hela med en salig röra av grädde och jordgubbssylt. Detta medförde en våghalsig balansakt för våra barnanävar. Bortsett från sillen var vi övertygade om att mjölken och honungen här flyter ikapp med varandra över gatorna. 

Några kananéer såg vi däremot inte till vilket underlättade de logistiska utmaningarna. Man behövde inte driva bort urbefolkningen och beslagta deras egendomar utan kunde helt enkelt köpa ett hus med ett av alla parter godkänt kontrakt. Att hela trädgården sen låg full med trasiga hönsnät som det tog flera år att få undan är en annan sak. Det var iallafall inga minfält. Här vid tidernas början fick man lära sig att äta sina smörgåsar med flott och rostad lök. När man kom hem från arbetet med sockerbetorna kände man musklerna svälla under den rutiga skjortan; man började bli en riktig karl. 

Efter några år i denna geografiska avkrok förde vägarna till Jerusalem. Denna våghalsiga resa fick jag utföra på egen hand. Eftersom jag talade dålig hebreiska fick jag hanka mig fram på hemmagjord danska. Man fick ofta peka på det man ville ha, øllebrød till exempel eller stjerneskud. Även om sistnämnda endast serveras ljummen är den vida överlägsen den grötiga varmrätten som omges av en folklig odör och endast med tveksamhet kan karaktäriseras som varande kosher. 

Mycket vatten har delat sig sen dess men känslan av att ha förts av vind och våg till främmande länder är en fixstjärna i den skeppsbrutna konstnärens kalendarium. Hans anatomiska stjärnhimmel består i stort sett av ett knyte benrangel som spolats iland på en ödslig söderhavsö. Där fanns både muskot och peppar men någon mjölk och honung såg han aldrig skymten av.

De (inte ni) kommer att dansa på hans omärkta grav.

Niklas Anderberg juli 2022

Han hade tre saker han ville prata med Bengt Anderberg om

Författaren Gunnar Pettersson funderade  för sex år sedan över tre saker han skulle vilja prata med Bengt Anderberg om. Det blev en fin text  som nu finns att läsa här på hemsidan. Om författarens relation till Bengt och hur texten kom till skriver först vår medlem Nico Bergmark:

Gunnar Pettersson är författare och översättare, ni har kanske läst hans artiklar på kultursidan i DN. Ofta om Storbritannien, nu senast en artikel om Putin (DN 25/4). Hans senaste bok ”London, en berättelse om en stad” kan varmt rekommenderas. Det ryktas att han skriver på en ny roman.

Gunnar och jag lärde känna varandra på Hvitfeldtska gymnasiet, nyfikna på livet, politiken och varandra. Gunnar hälsade på mig på Bornholm sommaren 1968 där jag sommarjobbade på ett hotell. Vintern därpå reser sig Gunnar mitt under en mattelektion, lämnar skolan och så småningom Göteborg och Sverige. Denna text om Bengt skrevs redan 2016 för BA-sällskapet på uppmaning av föreningens grundare Uno Rodin:

 

1. Om att inte bo i Göteborg

Ingen har tvingat oss bort från Göteborg. Det ligger heller inga krypskyttar utmed Mölndalsvägen som skulle göra ett återvändande riskabelt. Inga passpoliser på Landvetter eller tullare på Stenaterminalen som skulle sätta handen på våra bröst och säga, ”Nämen, vart är du på väg…?” 

Jag har faktiskt varit tillbaka i Göteborg många gånger de senaste fyrtio åren och ingenting uppseendeväckande har hänt.

Jag undrar om Bengt skulle vara lika osäker som jag på om det var Göteborg eller Bornholm – Göteborg eller London i mitt fall – som ligger bakom vår frånvaro. Tog vi oss ”bort från” eller ”bort till”? Och har i så fall proportionen stöta bort/attrahera förändrats över tid?

I mitt fall har den definitivt gjort det. Jag var tjugo när jag flyttade, först till Dublin och året efter till London. En hel del av mina motiv för det hade med Göteborg, och i vidare mening med Sverige, att göra. Jag var som många särskilt imponerad av storlek. Världen var stor och Sverige var litet. 

Men attraktionen utifrån var minst lika stark. Min generation lärde sig världen av det politiska sextiotalet, även om mycket vi lärde oss var rena falsarier. Det var bland annat det jag ville reda ut. 

Jag ångrar inte att jag flyttade bort, det vore ju ganska meningslöst. Men jag känner ibland en slags inverterad nostalgi när jag ser vad som hänt i Sverige under de här åren, jämfört med vad som hänt i Storbritannien: politiskt, socialt, ekonomiskt, kulturellt, på alla vis. Och det förra syns mig avsevärt mycket mer intressant – mer produktivt, faktiskt – än det senare.

Jag vet inte hur ofta Bengt var tillbaka i Göteborg, men det spelar egentligen ingen roll. Frånvaron är som ett historiskt faktum, exempelvis slaget vid Waterloo 1815. Man kan ignorera det, man kan glömma det. Men det hände lik förbannat, trots att man inte var där.

2. Om att inte tro

Jag träffade Bengt några gånger under en vecka på Bornholm sommaren 1968. Jag var sjutton, och han blev min första riktiga förebild som författare. Inte bara i det att han var gaisare och därför skrev så bra, utan i hur man förde sig som författare: hur man stannade till och hur man gick vidare, vad man talade om, vad man såg och undrade över.

Bland det jag fortfarande undrar över, särskilt hos författaren till ‘Kain’, är den spänning som uppstår mellan en religiös text och en icketroende läsare. Hans kunskaper om de religiösa urkunderna, särskilt Bibeln, var djupa och breda, men frånvaron av en Gudstro hos honom måste ha gjort, som med mig, att texterna så att säga inte nådde ända fram. På vems sida är glappet då, textens eller min?

Jag stöter oftast på den frågan i poesin. Den dyker upp varje gång jag läser Sor Juana, Gerard Manley Hopkins, T S Eliot. Och det är egentligen inte en fråga om något så krasst som huruvida man är troende eller inte; saknar man Gudstro får man ju helt enkelt använda sin fantasi i stället. 

Det handlar helt enkelt om huruvida dikten står i överensstämmelse med sig själv.

Ett exempel är G M Hopkins hyllning till det spräckliga, “Pied Beauty”, som börjar “Glory be to dappled things…” Och man hyllar med honom hela vägen, ända tills man liksom ofrivilligt tvärbromsar vid de två sista raderna: “He fathers-forth whose beauty is past change / Praise him”. 

Här, syns det mig, smiter Hopkins undan logiken i sin egen dikt. Det är  – som så mycken religiös dikt är – ett bokstavligt deus ex machina.

Det gör absolut inte dikten sämre, för den har ju sin religiösa integritet kvar intakt. I så måtto att jag bara har fantasi, och ingen tro, är väl glappet då på min sida. Men det är Hopkins fel också, i att han inte hade öra nog att höra att han slutade med en klackspark, ett billigt trick.

3. Om att lukta illa när man blir gammal 

Senare den sommaren fick jag brev från Nico Bergmark, som var kvar på Bornholm. Hon berättade att Bengt hade börjat använda, om inte parfym så i alla fall rakvatten, tror jag det var. Trots att han bara var fyrtioåtta år gammal vid det laget hade han nämligen börjat bekymra sig för att ålderdomen skulle föra med sig en viss odör.

Jag är sexton år äldre än Bengt var då, men jag har själv ännu inte märkt något i den vägen. Det betyder däremot inte att jag ignorerar saken, tvärtom. Jag håller näsborrarna för fulla segel och frågar ibland mina intimaste vänner om de märkt något. Inte om de märkt någon lukt, bara om de märkt något. Överhuvudtaget.

Mellan ’Poas sagobok’ 1964 och essäsamlingen ’I flykten’ 1970 var det i mycket Kärleksserien som tog upp hans tid. Jag vågar gissa att kärleken och alkoholen var hans huvudsakliga uppdragsgivare under de här åren, den senare möjligtvis källa till den där härskna doften man aldrig riktigt kan lokalisera, men som vår vän Aqua Vera hjälper oss att dölja.

Det är väldigt Bengt Anderberg, detta att ha ena ögat på det kroppsliga förfallet medan man ägnar all kvarvarande energi åt erotiken. Som råd till en ung författare, som ännu inte skrivit en rad, skulle det varit ovärderligt.

Gunnar Pettersson

http://gunnarpettersson.net/

 

Den romanen  vill vi verkligen läsa!

Lena Andersson kommer med en ny roman 17 augusti. Foto: Ingrid Norrman

2020 års Bengt Anderbergpristagare har bland annat utsetts till Årets Författare, Årets Svensk och Årets Republikan. Hon har fått Guldpennan av Publicistklubben för sitt sätt att värna om det svenska språket. Så sent som i mars i år hyllades hennes författarskap med ett helt uppslag i New York Review of Books. Inte undra på att det länge uppskjutna samtalet med Lena Andersson blev både superintressant och väldigt roligt.

Här kommer en resumé för dem som inte hade möjlighet att vara med på Göteborgs stadsbibliotek i maj och bland annat få veta vad hennes nya roman handlar om.

Lena Anderssons tidningstexter väcker ofta debatt, men själv tycker hon att åsikter är ointressant.

  Snarare försöker jag ta reda på varför människor har de där åsikterna, vad det grundar sig i. Jag är ingen provokatör. Jag är inte ute efter att trampa på andras ömma tår. Men jag blir lite nervös när det är för mycket enighet, då är det något som är fel.  För alla kan inte vara så eniga som det verkat i de här starka passionsrörelserna som vi haft på senare år.

– Det finns en tröghet i livet, medan tanken är lätt, snabb. Vi ska få bort all koldoxid. Det går lätt att tänka. Och säga. Men hur ska man göra det i dagligt liv?

Debatt blir det ändå. Som när hon hade Jesus som tema i ett Sommar-program i P1. All uppståndelse efteråt förvånade henne.

– Jag var intresserad av Bibeln som en roman och hur Jesus skildrades i den texten. Jag analyserade hur han var skriven och kom fram till att han var ganska auktoritär, otrevlig och nyckfull och tog fram de citat som jag tyckte återspeglade min tes. Det var mitt tredje sommarprogram och man kan ju inte tala om sig själv hela tiden! Men jag underskattade kraften i det kristna Sverige. Det var många som blev upprörda.

Hon jobbar mycket med sina texter.

– Jag stryker, ändrar, stryker igen. Jag skriver mig fram till slutresultatet, för vad det blir vet jag inte innan. Jag har en aning, en förnimmelse av vad jag vill säga och så prövar jag längs vägen om texten bär och om den är intressant. Det är som ett knådande, som att baka bröd. Man har olika ingredienser som ska smälta ihop till en ny enhet där man inte ser hur delarna en gång var för de blir en ny sak, en deg. Och sen ska den in i ugnen och möta läsarna.

Att skriva romaner är annorlunda.

– De ska ju gestaltas. Jag tycker om att skriva om riktiga romanfigurer som har en kontur, en psykologi och en idé om tillvaron och som handlar utifrån de idéerna. Då försätter jag den personen i olika situationer som jag tänker mig återspeglar vad det är för slags person. Som hur den här personen interagerar med andra till exempel. Sånt intresserar mig.

– Och romanerna har en till komponent som inte krönikan har. De ska vara njutningsfulla att läsa. Rytmen är nästan lika viktig som innehållet, form och innehåll går hand i hand.

När hon ska skriva en roman planerar hon nästan ingenting i förväg.

– Min hjärna funkar inte så. Jag skriver mig fram till vad det ska bli utifrån en aning om vart jag vill och vad det är för tema jag vill undersöka.

I början lite på måfå.

– Om man släpper på kontrollen så får något skikt av hjärnan som man inte riktigt förstår sig på börja arbeta med texten. Sen tar den stora bearbetningen vid och då börjar till slut själva boken ta form.

När Lena Andersson skriver på en roman så handlar hennes krönikor under samma period ofta om samma områden som hon jobbar med i romanen.

– Det är ju vad jag sitter och tänker på på dagarna och det avspeglar sig då i allt jag skriver. Men när jag är färdig med det ämnet lämnar jag det. För jag skriver bara om det som verkligen intresserar mig och det innebär något som jag inte riktigt vet ännu. Och sedan försöker jag förmedla vad jag insett till läsaren.

Att ändra i en roman för att orden betyder något annat idag, som det var tal om med Bengt Anderbergs Amorina, är inget hon förespråkar.

– Jag fäster inte så stor vikt vid ord. Orden återspeglar bara världen, det är inte de som skapar världen. Jag tycker till exempel ordet kärring för kvinna är ganska tråkigt. Men skulle man ta bort det skulle man få makulera alla böcker.

– Man får stå ut med lite i böcker. Och det är väl bättre att vi får veta hur man talat och sagt än att man ändrar och retuscherar. N-ordet i Amorina återspeglar ju personer som aldrig haft en tanke på att säga något annat. Anderberg kunde inte skriva något annat för då skulle det bli förljuget.

Lena Andersson tycker det är synd att de människokunskaper som finns i konsterna inte används i samhällsdebatten för att bättre förstå världen.

– Det är som om det är vattentäta skott mellan dem och verkligheten. Men jag använder hela tiden film och litteratur för att förstå människor. Jag ser: här är någon som är utsatt för ett brott, som beter sig så här. Aha. Då kan jag tänka att det stämmer ju till exempel inte med hur x betedde sig vid Palmemordet.

När gärningmannaprofilen togs fram efter Palmemordet var PO Enquist i tv och slog ett slag för litteraturen.

– Han sa: ”Den här hade jag kunnat skriva med hjälp av Dostojevskij och världslitteraturen!”

– Litteraturen kan ta sig an det som inte vetenskapen kan nå. Det handlar om förståelse av tillvaron. Och det är en helt annan sanning än det som den strikta vetenskapen kommer fram till.

Lena Anderson håller just nu på att korrekturläsa sin nya roman.

– Den ska heta ”Koryféerna, en konspirationsroman”. Och det är i princip en fiktiv berättelse om ett mord på en hög politiker i det fingerade landet Sverige och min version av en sådan händelse och vad som egentligen hände. Den är också en kommentar till dagens upptagenhet av konspirationer och konspirationsteorier.

Boken släpps den 17 augusti.

Ingrid Norrman

 

Möt Niklas Anderberg 2 maj

Niklas Anderberg med självporträtt. Foto: Marja Raadt

Det är inemot 50 år sedan konstnären och skribenten Niklas Anderberg lämnade Göteborg, men måndag 2 maj är han tillbaka. Klockan 18.00 på Göteborgs Litteraturhus vid Järntorget talar Bengt Anderbergs son om kalabaliken i höstas med nyutgivningen av Amorina och myt, sanning och allt däremellan. Hans egen konstnärliga verksamhet lär också komma upp. Just nu är han aktuell med en utställning i Köpenhamn och i augusti hittar man hans verk på galleri Astley i Uttersberg. Läs mer på niklasanderberg.com

Kl 17.15, samma dag och plats, håller Bengt Anderbergsällskapet sitt årsmöte.

Kl 17.45 är det smygsläpp av Bengt Anderbergs Amorina som äntligen komit från trycket med nyskrivet förord av Agneta Pleijel och nyskrivet efterord av Niklas Anderberg.

18.00 – samtal med Niklas Anderberg.

 

Möt Lena Andersson 9 april

Författaren och skribenten Lena Andersson utsågs till 2020 års Bengt Anderbergpristagare. På grund av pandemin kunde hon inte ta emot sitt pris. Men lördag 9 april 14.00 i Stadsbibliotekets hörsal på Götaplatsen är det äntligen dags. Hon samtalar sedan med Margareta Rodin om sitt författarskap.

 

Ett sommarminne från Bornholm

En sommardag i slutet av 50-talet var familjen Langert/Bergmark på besök hos Bengt och Astrid Anderberg i Svaneke på Bornholm där bägge familjerna bodde på somrarna. Då togs den här bilden. Om och utifrån den har Niklas Anderberg skrivit ett sommarminne. Om livet på Bornholm, om sig själv och om sin far:

På bilden från vänster: Niklas Anderberg, Jonna Bergmark, Bengt Anderberg, Astrid Anderberg, Nico Bergmark, Inger Langert och Fanny Bergmark. Bakom dem “DN-journalisten”. Klicka på bilden så blir den större.

Astrid är 30 år och Bengt 37 och jag är sex år gammal. Alla nämns vid namn utom den oturlige personen som går i graven med epitetet ´DN-journalist´. Vi befinner os på Egevej i Svaneke på Bornholm. Jag kommer inte ihåg den arrangerade scenen men däremot en del andra saker som hände den sommaren.

Det viktigaste var att Bengt inte skulle gå ner i Brugsen och köpa öl, vilket han förstås gjorde. Det var betydligt enklare än i Göteborg på den tiden. I grönsaksaffären uppstod det första internationella missförståndet, en veritabel clash of civilisations. Vi ville köpa purjolök men kom hem med en påse gräslök istället. Hur kunde det komma sig? Jo, purjolök heter som vi alla vet porrer på danska medan gräslök kommer närmare purjolöken med sitt eleganta purløj. 

Detta var inledning till ett hat-kärleksförhållande till det röd-vita landet. Jag började skriva bokstaven r på dansk vis under rättstavningen, något som fortfarande sitter i även om bokstaven på det senaste har börjat leva sitt eget liv. Det är väl i stort sett bara jag själv som kan tyda den krumeluren. Men tufft var det.

Bengt hade förstås med sig sin lilla Olivetti. Han satt i vardagsrummet med fönstren öppna mot trädgården. Det var tre stycken. Vi barn roade oss med att springa runt därute och ducka under fönstren, ett, två och tre. Jag kanske inte var så matematiskt välutvecklad på den tiden och därför sprang jag rakt igenom det tredje med blodig panna som följd. Panik och barnaskri uppstod och i villervallan fördes jag direkt till sjukhus. 

Som tur var låg det bara lite längre uppe i backen, ett stort rosa hus med en ingång som såg ut som himlaporten själv. Efter en snabb men grundlig undersökning beslöts helt sonika att sätta ett plåster på pannan. Det var vid det tillfället jag började tvivla på meningen med tillvaron samtidigt som mitt förtroende för vetenskapen väcktes. En förvirrande situation för en sådan liten krake! Jag kan fortfarande ana ärret.

Sovrummet låg rygg i rygg med ett litet stall där kvigorna höll till. Mysigt, men vardagen var till brädden fylld av en kamp mot de olika sorters flygfän detta medförde. När inte vanliga flugsmäckor räckte till, tog husets herre det föga humanistiska beslutet att hänga upp klistriga flugpapper på strategiska ställen. Det hjälpte visserligen någotsånär men det var inte särskilt upplyftande att höra hur de stackars krypen utkämpade sin dödskamp över middagsmaten (som bestod av gräslök och kokt potatis). 

Sommaren var lång och Solskinsøns namn till ära regnade det aldrig. Hemma var man van vid duggregn, dimma och slask. Därför var det traumatiskt värre när man tvingades ombord på Kongedybet för att segla tillbaka igen. Hela begreppet ´hem´ sattes i gungning. 

Väl ute i Hammarvattnet blev alla sjösjuka, alla utom Bengt. Han satt i en fällstol med en särdeles intressant bok i knät. Plötsligt kom det med Guds hjälp en mäktig våg som fick oss att skrika till. Alla låg och mådde illa och gjorde tappra försök att med osäker blick fixera horisonten; alla utom diktarfursten.

När vi till slut bleknosiga men helskinnade kommit på torra land igen, hade bilden etsats in i vårt kollektiva undermedvetna av den stoiska författaren som slungades med bok, glasögon, fällstol och hela faderullan från salongens ena sida till den andra. Han rörde inte en min. Det var antagligen bara ett störande avbrott i lektyren, ett sådant en brummande spyfluga kan förorsaka när den kommer för tätt på lampan. Eller ett skrikande barn? 

Niklas Anderberg

Om bilden

Familjen Anderberg och Langert/Bergmark var gamla vännr och kände varandra redan från Göteborg. Och det var dottern Nico Bergmark som hittade sommarbilden i sina föräldrars fotoalbum där Astrid Anderberg koncentrerat försöker skedmata en liten fågelunge, medan alla spänt följer försöket. Och DN var tydligen på besök för reportern fick också vara med på bild.

– Vi var väldigt engagerade i fågelns överlevnad, berättar Nico. Och Bengts intresse för naturen har präglat mig. Den sommaren och flera andra har han berättat om växter och djur, speciellt fåglar, som vi mötte på våra promenader längs landsvägarna. 

– Till exempel att gulmåra kallades jungfru Marie sänghalm på grund av sin narkotiska doft så fattiga bäddade ner växten hos födande kvinnor som smärtlindring. Tänk vad man minns…

Berglins funderar över Amorinadebatten

Amorina-historien kommenterades på många sätt och i många medier, men kanske skarpast och som vanligt roligast i Svenska Dagbladet där Berglins dagligen analyserar samtidens våndor. (Klicka på bilden så blir den större).

Amorina ges ut av bokförlaget Korpen

Göteborgsförlaget Korpen tar över utgivningen av Bengt Anderbergs roman Amorina som för första gången på 22 år skulle kommit i nyutgåva 15 oktober, men i sista stund stoppades av Bonniers.

Boken var utvald av Författarcentrum Väst att bli årets bok i ”Göteborg läser”, en satsning för att få så många göteborgare som möjligt att läsa och prata om samma bok. Men när Bonniers uppmärksammade föreningen på att det fanns meningar som kunde uppfattas stötande drog sig föreningen ur projektet vilket fick till följd att Bonniers stoppade utgivningen.

Men nu ges alltså romanen ändå ut på ett nytt förlag, Göteborgsförlaget Korpen, i Litteraturstaden Göteborg. (Göteborg utsågs ju precis till en av Världens Litteraturstäder av Unesco).

– Amorina är en underbar roman som vid sidan av allt annat också är en storslagen Göteborgsskildring. Det är viktigt att den finns tillgänglig, säger David Karlsson på bokförlaget Korpen.

Boken ges ut i samarbete med Bengt Anderberg-sällskapet och beräknas komma ut redan i december.

Klassikersamtal om Amorina på torsdag

Välkommen till Göteborgs stadsbibliotek 18 november klockan 18 för en öppen bokcirkel och samtal om Bengt Anderbergs sista roman Amorina som efter 22 år skulle kommit i nyutgåva i höst, men där utgivningen stoppades några veckor innan boken skulle släppas.

Samtalsledare: Ingrid Norrman, ordförande i Bengt Anderberg-sällskapet

Fynda Anderberg i P1

“Radiofynd” är en rolig serie i P1 som varje vecka sänder fem-minutersnuttar från radions historia. Fredag 15 oktober 2021 sändes ett inslag om Bengt Anderberg, inredningsarkitekten Lena Larsson och katter, ett samtal från 1963 som fick nytt liv. Lyssna på dem här:

https://sverigesradio.se/avsnitt/radiofynd-lena-larsson-och-bengt-anderberg-om-den-slitstarka-katten-1963

Historien om Amorina

Här är historien om boken som efter 20 år äntligen skulle ges ut igen, men stoppades med några veckor kvar till återutgivningen.

15 oktober 2021 skulle Bengt Anderbergs sista stora roman Amorina ges ut igen sedan romanen varit omöjlig att få tag på i över 20 år. Men några veckor före utgivningen stoppades projektet, vilket DN den 20 september var först med att berätta. Författarcentrum väst som skulle haft boken i sitt nya stora projekt ”Göteborg läser” backade ur när Bonniers uppmärksammade dem på att n-ordet förekom och att det fanns andra formuleringar som skulle kunna anses stötande.

https://www.dn.se/kultur/n-ordet-och-grovt-sprak-stoppar-bengt-anderbergs-amorina/

 

Dagen därpå kommenterade Ingrid Norrman beslutet i Expressen:

”Boken är ett svindlande läsäventyr av en författare vars formuleringskonst har bäring än idag. Det är sorgligt och fegt av Bonniers att inte gå vidare med utgivningen av en bok som väntat i 22 år på nya läsare.”

Att vara rädd för hur vi uttryckte oss och tänkte förr är att vara rädd för sin egen historia.

Bengt Anderberg var en av de mest bildade och belästa människorna jag mött. Vi träffades när hans sista stora roman Amorina släpptes på bokmässan i Göteborg, en fantastisk Göteborgsskildring, en släkthistoria som rör sig över mer än hundra år. Den fick fantastiska recensioner, men nominerades inte till Augustpriset av förlaget, trycktes inte i nya upplagor när den sålt slut, kom aldrig i pocket. Ingen förstod varför.

Desto roligare när Bonniers 22 år efter utgivningen och 13 år efter författarens död bestämde sig för att åter ge ut boken med ett nyskrivet förord av Agneta Pleijel. Och desto sorgligare när förlaget en knapp en månad före aviserat släppdatum bestämmer sig för att lägga ner projektet.

Det var Författarcentrum väst som kontaktade Bonniers om en återutgivning. Föreningen ville ha med boken i sitt projekt Göteborg läser som skulle lanserats nästa månad. Inför tryckningen uppmärksammade dock Bonniers ängsligt föreningen på att n-ordet fanns med och att andra formuleringar kunde kännas obekväma. Föreningen hoppade av, Bonniers stoppade utgivningen.

Men den som läst Amorina lämnar inte boken med minnet av en stötande läsning. Boken är ett svindlande läsäventyr av en författare vars formuleringskonst har bäring än idag. Det är sorgligt och fegt av Bonniers att inte gå vidare med utgivningen av en bok som väntat i 22 år på nya läsare.

Språkbruk förändras och åldras, men det är också en del av vår historia. Vi kan inte ändra det sätt vi uttryckte oss, men läsningen kan få oss att fundera över hur människor i framtiden bedömer dagens syn på världen och människorna.

Från Författarcentrum väst säger de ansvariga att de att de först fått besked att de formuleringar som kändes stötande skulle ändras i nyutgåvan. Efterhandscensur av en roman är alltså ok. Vad tycker föreningens medlemmar, 350 yrkesverksamma författare, om det?

Men författaren skrev inte bara romaner. Han var också poet, folkbildare, en lysande stilist och lämnade efter sig en rad fantastiska tidningstexter, bland annat från Expressen, där han i 48 år hade en direktkanal till läsarna. Där kunde han under en och samma månad kratta familjegraven och hitta ett tåben, förmodligen från sin farmor, ge läsarna recept på inlagda rödbetor, definiera ordet ”gerilla” apropå en artikel om de amerikanske truppernas framfart i Vietnam och skriva av sig vreden 35 år efter Treblinka.

Där finns också texter som ivrigt väntar på nya läsare, Bonniers!

Ingrid Norrman,  ordförande Bengt Anderbergsällskapet

 

Agneta Pleijel, författare till nyutgåvans förord, skrev i DN om läsupplevelsen av Amorina.

”På ett mästerligt sätt förmår Anderberg väva in de enskilda ödena i tidens europeiska konflikter, politiska och religiösa.”

https://www.dn.se/kultur/agneta-pleijel-dar-ska-man-lasa-bengt-anderbergs-stoppade-amorina/

 

Bengt Anderbergs son, Niklas Anderberg, gav i DN sin syn på den sorgliga historien och en historisk tillbakablick på ämnet efterhandscensur:

”Att kalla språket i Bengt Anderbergs ‘Amorina’ föråldrat eller förlegat är bara en täckmantel för pryderi och feghet.”

Ett av de vackraste orden i det engelska språket är ”bowdlerize”. Betydelsen är däremot mindre attraktiv. Thomas Bowdler var från början en doktor som bekymrade sig om dålig hygien. När han på grund av sjukdom tvingades lägga ner sin verksamhet koncentrerade han sig i stället på att – hör och häpna – sanera litteratur.

År 1818 publicerade han en familjevänlig utgåva av Shakespeare där de fula bitarna tagits bort; elva år senare hade hans namn förevigats som ett verb för intellektuell storstädning, kort sagt för att censurera.

Så kan man dammsuga i världslitteraturens rymliga korridorer. Själv kom jag att tänka på den fantastiska formuleringen i King James Bible angående vad Gud har för planer med alla de som ”pisseth against the wall” (se bland annat 1 Sam 25:22). Formuleringen har sedan dess sopats under mattan av sedlighetspolisen och i Bibel 2000 ersatts med det tryggare ordet ”manfolk”. Genom denna försåtliga manöver har självaste Gud gjorts rumsren!

Hänvisningen i en not till ”väggpinkare” gör knappast saken bättre; är det inte snarare barn eller hundar som pinkar? Visserligen kan Gud vara grym mot barn och oskyldiga djur, men i det här fallet är det inte bara de som skall utrotas. Man kan för övrigt undra om ”manfolk” kommer att hålla sig nu när alla könsskillnader har visat sig vara sociala konstruktioner. För att helt och hållet undvika risken att kränka någon borde man kanske gardera sig med ”henfolk”.

Ett undantag och en ledstjärna i öknen är Robert Alter som arbetat i fyrtio år med den hebreiska Bibeln. Han översätter helt sonika passagen till (do not leave alive) ” a single pisser on the wall”.

Lägg märke till att Thomas Bowdlers korståg inte utspelade sig för tjugo, utan för tvåhundra år sen. Att kalla språket i Bengt Anderbergs ”Amorina” föråldrat eller förlegat är bara en täckmantel för pryderi och feghet.

Det övergår mitt förstånd hur vi hamnat i denna situation och det pinsamma är att vi inte kan ta oss ur det politiskt korrekta strupgreppet. Som ett spökskepp kommer vi att krossas mot klipporna där framtida generationer eventuellt kan samla upp de beklagansvärda spillrorna. Men aldrig, aldrig kommer vi att ändra ett enda ord!

Niklas Anderberg

Fortsättning lär följa!

 

 

“Bengt Anderberg var nyfiken på precis allt”

Radiojournalisten och medlemmen i Bengt Anderbergsällskapet Per Runesson gjordemellan 1985 och 1995 en serie intervjuer med författaren i Sveriges Radio. På Litteraturhuset  onsdag 25 augusti 2021 berättade han om Bengt Anderberg och deras möten.

Hör honom här:

 

Varför hade författaren så många uppslagsverk?

Vi lyssnade också på en bit av Per Runessons allra första radiointervju med författaren. Nedan finns hela det knappt en timme långa programmet som bland annat ger svar på frågan om varför författaren hade så många uppslagsverk i sitt hem på Bornholm:

 

Betydelsen av att ha en bokhylla i köket

”Det här skulle mamma ha sett”, tänkte Aino Trosell, 17 år, när hon första gången kom in i Bengt Anderbergs kök på Hisingen och upptäckte att författaren hade en bokhylla i köket. ”Detta var kultur, förfinad matlagning, blicken i en diktsamling medan man rörde om i kastrullerna.”

Söndag 18 april 2021 i samband med Bengt Anderbergsällskapets årsmöte berättade författaren Aino Trosell om sitt minne från Bengt Anderbergs kök och om sin nya bok ”Varvsslammer”, hennes 27:e, en kärleksfull beskrivning av varvens stora betydelse för staden Göteborg.

Hör henne här:

 

Därför slutade Anderberg tala med Werner Aspenström – och därför började de tala med varandra igen

På Anderbergsällskapets årsmöte framförde Aino Trosell en hälsning från Werner Aspenströmsällskapet och berättade historien om hur de två författarnas långa vänskap fick ett abrupt slut, men från en dag till en annan efter nio år återupptogs igen.

Hör den här: