“Jag accepterar livet som det är i all sin djävlighet. Jag förstår inte alls varför det ska finnas en mening med tillvaron”. Så sa Bengt Anderberg i en intervju i GöteborgsPosten under rubriken En from hedning 1999. Han hade då precis gett ut sin stora roman Amorina, som var bland de nominerade till det årets Augustpris. Litteraturkritikern Tom Hedlund skrev en gång om honom: “Livsbejakelsen är bärande i hela Anderbergs produktion, men det är en bejakelse som inte tränger ut eller skyler över sorgen och smärtan”. Många känner nog till författaren Bengt Anderberg främst från radioprogram med samtalen mellan honom och Per Runesson (mångårig journalist på Sveriges Radio), korta program varje vardagsmorgon på sommaren och dessa hördes under många somrar. Programmen presenterades som “samtal om stort och smått”. Den bildade Anderberg kunde prata om det mesta och i varje program blev det något nytt att lära sig eller reflektera över. En morgon kunde det handla om antikens Grekland på ett spännande sätt, för att kommande morgon handla om fotboll, där han också hade detaljerade kunskaper. Man väntade på att få höra honom igen. Rösten var intensiv, ungdomlig. Hurdan var då Bengt Anderberg? Det kanske bästa svaret ger Bo Strömstedt (poet och fd chefredaktör på Expressen): “Han är sådan att man blir glad”. Hur kunde denna livsbejakande människa beröra så många med sitt skrivande om sorg och smärta (inte minst sin egen), starta debatter i de mest tabubelagda frågor och med en så personlig känsla fördjupa sig i människans existentiella frågor som få andra?
Religionen
Bengt Anderberg växte upp i en religiös familj i Lundby på Hisingen i Göteborg. De religiösa rutinerna var familjen noga med att följa. Morgonbön, aftonbön och högmässan varje söndag. “Så var det”, har brodern Rolf Anderberg sagt (kulturjournalist på Göteborgsposten i många år) och fortsätter: “Vi visste inget annat och trodde att så här skall det väl vara”. Bengt ansågs gå sin egen väg redan under uppväxtåren. Rolf säger vidare att “vi som stod honom nära sa, att Bengt är överbegåvad”. Han hoppade över två klasser under skoltiden och tog studenten redan som 17-åring. Något som var mycket ovanligt även då. Uppväxten med en djupt religiös pappa satte förstås spår i Bengt och han läste allt han kom över om religion men även annan litteratur. Pappan var inte bara religiöst intresserad utan beläst på många andra områden; han hade bl.a. flera band i botanik och gjorde tidigt studieresor i Europa för att studera botanik. Man kan utan vidare säga att familjen Anderbergs hem präglades av studier och vetande i högre grad än i de flesta andra familjer. Senare i ungdomsåren tog Bengt Anderberg helt avstånd från religion och blev som han själv sagt: “Aktiv ateist. De kristna kan ju inte ens tala om varifrån det onda kommer, det som finns hos oss i varje nerv. Det kan ju t o m ett barn se, kanske särskilt barn”. Han har sagt att “redan som barn ville jag lära mig allt och trodde nog att det skulle gå, men det var ju fantasier”. Dock kan han beskrivas som en av våra mest lärda och bildade författare. Exempelvis när Bibelkommissionen hade kört fast med sitt arbete till en nyöversättning av Gamla testamentet, fick Bengt Anderberg ta över och fullgöra detta. Karl Vennberg (förftattare och kulturjournalist) som var med i Bibelkommissionen, lär då ha sagt: “skicka över materialet till Bengt Anderberg på Bornholm så får vi detta rätt översatt”.
Bengt Anderberg hade lärt sig hebreiska “för att kunna läsa Bibeln på originaltexten”, detta för att få den “riktiga översättningen gjord”, som han uttryckte saken. Han menade att “egentligen borde alla människor läsa Bibeln, för att förstå vår västerländska kultur och historia”. Sådan var han, ville han något så gjorde han det med alla de ansträngningar som krävdes.
Författaren
Han var mycket disciplinerad i sitt arbete och startade sin dag vid 6-tiden med att läsa tidningar, tidskrifter och fortsatte att arbeta åtminstone fram till klockan 13, därefter blev det “nedslag i läsandet eller skrivandet”. Han var aldrig utan en bok var han än var: “Jag känner inte att jag lever om jag inte har en bok med mig”. Han lämnade dessutom mycket sällan ön Bornholm där familjen bosatte sig 1970 . “Resandet tar bara en massa tid från mitt arbete”, sa han i en intervju. På Bornholm fick han vara ifred och kunde göra det han ville. Det gick inte i Göteborg eller i någon annan stad, utan han ville bo enskilt ute på landet, nära havet. “Storstäderna”, sa han “står där byggda att förfalla”. Han behövde vara nära naturen och se årstiderna komma och gå. Han kunde mycket om natur, fåglar och andra djur. På Bornholm skaffade familjen höns och dessa gladde honom mycket. “Höns är sä mänskliga. De är lika fåniga som oss, går i flock, sista trenden och allt det där”, menade han.
Bengt Anderberg debuterade 1945 med boken En kväll om våren men det stora genombrottet kom med diktsamlingen Fåglar 1947. Då fick han goda recensioner av bl.a. Karl Vennberg (författare och kulturchef på Aftonbladet) och Olof Lagercrantz (författare och chefredaktör på Dagens Nyheter).
Vennberg skrev: “Så skyggt och så flyktigt, men ändå innerligt har ingen svensk lyriker diktat om den tillit som världen vilar i och om den hemlängtan till enheten bortom illusionernas krossade speglar som vi alla bär på”.
Olof Lagercrantz skrev: “Anderbergs samling kommer att nå till många hjärtan och den kommer att bereda sin författare större glädje om fem år än idag, ty den kommer att växa i deras minne som läst den. Jag skulle tro att Fåglar blir den diktsamling, som jag denna höst helst rekommenderar. Den står ej sällan fulländningen nära”. Lagercrantz var så imponerad av denne nye författare, då bara 27 år gammal, att han skrev till Anderberg och frågade om han fick bjuda honom på middag när han kommer till Göteborg. Anderberg har själv beskrivit att de träffades på en restaurang i Göteborg och att “det var första gången han var på en restaurang av finare sort”. Lagercrantz kom efter detta att följa Anderberg och recenserade flera böcker senare.
En dikt ur Fåglar:
Människan går en vinternatt
liten och svart genom snön
snön faller snövit på hennes hatt
hon är så enslig och borta
Ty människor tål ej denna värld bakom vägg efter vägg
av virvlande snö
gömmer den stum sina hemligheter
Författaren Carl Magnus von Seth, chef för Kulturradion under många år, skrev även han ett brev till Anderberg 1947 och frågade om han fick träffa “den framgångsrike författaren för en intervju”. Så blev det och Carl Magnus von Seth blev god vän med Bengt Anderberg därefter. De träffades endast vid några få tillfällen men brevväxlade i 30 år. Von Seth har senare donerat breven från Anderberg (närmare 200 st) till Lunds Universitet. “Bengt Anderberg var så mångsidig och beläst i så mycket och dessutom en väldigt omtänksam människa som jag tyckte mycket om”, har Carl Magnus von Seth sagt. Han har skrivit ett efterord till Anderbergs diktsamling Nattljus, samlade dikter 1945-1985, utgiven 1985.
“Det märkvärdiga med Bengt Anderbergs dikter är att de är så omärkvärdiga. Han skriver så obesvärat om ämnen som brukar vara besvärliga att handskas med i poesin. Han ser dem ’nerifrån’, med god uppsikt uppåt. I de nya dikterna i denna bok heter det: På parnassens höjder krånglar man till de enklaste saker. Vilhelm Ekelund t.ex. framställer följande fråga: ’skall jag skrifva blod, eller skall jag skrifva ett bygdemeddelande’. För oss som bor lite längre ner ligger svaret i öppen dag: ’Ja’. Ett “ja” genomströmmar allt Anderberg skriver. När jag läser hans dikter ser jag hur småkryp arbetar i en kompost, där allt bryts ner. Jag ser också stora ämnen, som avgör vår dag och vår framtid. Överlevandet, människans rättigheter, moralen, vår historia som vi lever obekymrade om. Det ´ja´ som ropar i hans dikt fanns för trettiosex år sedan i hans mäktiga roman Kain och dess slutord: ´våra krav är … oerhörda …´.” Senare i von Seths efterord: “En gammal kåk kan stå i dystra tankar på förmiddagen en grå senvinterdag. Där bor bara en gammal hund som knappt kan vifta på svansen en gång och några utfattiga höns som sitter och glor på drivorna genom ett dammigt vindsfönster. Ja, han skriver så”, uttrycker von Seth och slutar: “Ingen annan skriver så, och det är så lätt att tycka väldigt mycket om det. Det är sådana rader som kan få mig att hålla ut, fast jag vet att det inte finns någon rättvisa alls”. Så långt Carl Magnus von Seths efterord till Nattljus.
I sin memoarbok Ja, minsann från 2011 skriver Carl Magnus von Seth om brevväxlingen med Bengt Anderberg: “Författaren Bengt Anderberg och jag har skrivit brev till varandra i närmare trettio år. Han trivs med att skriva brev och är en brevskrivare av Guds nåde. Han blandar allt: vardagligheten, filosofi, glädje, sorg, politik, väder och vind (vi skriver ofta om vindarna och deras uppkomst), krassligheter, djupsinne, den närmaste utsikten och den långt borta, ytligt snack, nostalgiska suckar och fromma framtidsdrömmar. När de kommer med lantbrevbäraren i sina avlånga kuvert som är poststämplade på Bornholm i Danmark är det var gång julafton. Det är bara hans brev och Bitidningen (von Seth hade många bin i sina kupor i Skåne, min anmärkning) som får mig att lägga mig raklång på soffan och läsa. Jag brukar inte dröja med att svara. För några år sen gav jag hans många brev till handskriftsavdelningen på UB i Lund, rädd att de skulle försvinna i någon generalstädning”.
Bo Strömstedt har genom alla år, från det att Anderberg var i 30-årsåldern, varit en nära vän. De träffades första gången 1950 då Anderberg skulle delta i en diskussion på en studentafton i Lund som Strömstedt var medansvarig för. Anderberg fick då försvara sin roman Kain, som vållat en omfattande debatt i samhället, mot Torsten Tegnér (chefredaktör på Idrottsbladet och känd debattör). “Det blev en ojämn kamp” skriver Strömstedt med den blyge poeten mot den hårdföre Torsten Tegnér, men Strömstedt blev förtjust i hur “Anderberg ändå försvarade sig och stod emot de hårdföra angreppen”. Senare denna kväll, långt in på natten, gick Strömstedt och Anderberg på Lunds gator och “talade om livet både om det som gick att förstå och inte”, har han skrivit. Vidare summerade Strömstedt debatten med “vad ingen såg var att Bengt Anderberg förde vidare en tradition av innerlighet som fanns och finns i den svenska litteraturen”. Efter denna sena kväll och natt förblev de båda goda vänner, en vänskap som höll genom alla år. Bengt Anderberg publicerade sig på Expressens kultursida i över 40 år och hade kontakt med Bo Strömstedt, som förresten skrivit att “Bengt Anderberg vid ett tillfälle ville ha en cykel i arvode, vilket aldrig någon tidigare hade begärt”. Det var många Expressenläsare som varje vecka väntade på Bengt Anderbergs artikel på kultursidan. Utöver vänskapen med Bo Strömstedt och Carl Magnus von Seth fanns det några till som blev hans goda vänner: Werner Aspenström, Olle Langert, Per Runesson, Rune Olausson, Ulf Andrée och den för tidigt bortgångne Stig Dagerman. Vid Werner Aspenströms bortgång 1997, skrev Anderberg ett minnesord i Expressen:
“Werner vår bäste vän under mer än 50 år. Nu finns han inte mer. Jag älskade och beundrade honom. Han var en god människa, full av opretentiös medkänsla med allt levande. Vilket inte hindrade en viss blid sarkasm när det behövdes. Han var uppriktig och enkel, glömde aldrig sitt ursprung och förskönade inget. Och han var en lysande svensk diktare. Ingen kunde fylla vanliga svenska uttryck med poesi som han; fråga mig inte hur han gjorde. En av hans sista dikter börjar: ’Riddarfjärden ligger fallen från skyn’. Den utslitna frasen andas och lyser som i språkets morgonstund. Och så var det med allt han skrev. Minsta brevlapp var omisskännligt ’Aspenströmsk’. Jag ser ett av hans sista brev, skrivet med blyerts på en bit linjerat papper. Allt är sant. Orden har återvänt till sina ängar och fållor. Men det är slut. Jag sörjer, jag sörjer. Ett fäste i tillvaron har gått förlorat.”
Den närmaste vännen, redan från 20-årsåldern, var den göteborgske konstnären Olle Langert. Langert har berättat att de träffades i mitten av 40-talet och blev mycket nära vänner och var nästan som bröder och deras vänskap bestod under hela livet. Utöver litteraturen och konsten hade de bl a schackspelandet gemensamt och deras “umgängesform blev oftast vid schackbrädet”, berättar Langert. Han beskriver vännen så här: “Bengt var en uppriktig och naturlig människa, främmande från allt snobberi men med den nära vännen kunde Bengt ibland bli lite yvig. Det var t ex när han hade stor framgång med romanen ´Kain´, då kände han sig hyllad. Att vara vän med Bengt var så givande och vi talade om allt utan några hinder. Bengt var realisten och hans författande landade nästan alltid i fakta som han hade läst sig till och om detta även var bra poesi så var det nästan bara ett bihang”, säger Langert lite skämtsamt. Han förundrades över “Bengt Anderbergs kapacitet att läsa, skriva och översätta och så mycket som han hann med. Det var ett fint liv när vi två på Bornholm gick på våra promenader i naturen och Bengt skulle studera blommor och annan växtlighet – så mycket han visste om detta – och när jag tänker tillbaka så kan jag känna att livet under alla dessa år inte kunde varit bättre”. Olle Langert och hans hustru tipsade Bengt och Astrid om hur fint det var på ön Bornholm. Båda familjerna skaffade hus där. Han minns att första gången de kom till Bornholm så sa Bengt att “detta är en djävla fin plats, här vill jag bo”. Han blev så förtjust i öns natur och det ensliga och fria läget. Olle Langert var den nära vän som besökte Bengt ända fram till hans död. Han märkte under den sista tiden att Bengt blev allt mer “fjärran från verkligheten” men de kunde promenera tillsammans och de gick oftast ner till havet. Langert minns “den sista gången vi promenerade tillsammans var Bengt mer skygg och frånvarande, han bara lyssnade på vad jag sa”. Vidare berättar Langert att “Bengt hade på något sätt ett avspänt förhållande till döden, han ville bli kompis med döden”. Han hade sagt att “hans aska skulle sänkas ner i havet och han skulle försvinna anonymt” och så blev det.
Bengt Anderberg ville inte ha något stort umgänge, och fester med mycket folk avskydde han. Det var endast i värsta fall som han dök upp i sådana sammanhang, de tillfällen när hans närvaro absolut förväntades. I övrigt var han sådan att han sällan levde upp till det som andra förväntade sig utan ägnade sin mesta tid till skrivande och läsande i ensamhet. Dock cyklade han en tur varje dag på Bornholm och det var för honom nödvändigt för att “få mer syre i huvudet” som han uttryckt det. Vid ett samtal 1999 med Bo Strömstedt på Bokmässan sa han på frågan hur orden kommer till honom: “De kommer när jag cyklar. T.ex. mycket ur Fritt efter naturen (1981) kan jag lokalisera till backarna utanför Östermarie på Bornholm och då får jag orden alldeles gratis”. Publiken vid detta seminarium skrattade mycket för han kunde verkligen tala uppriktigt blandad med en särskild sorts humor, det fanns i hela hans liv en ungdomlig röst i det han sa. Vid ett tillfälle sa han också “att jag känner mig som en gubbgosse (trots att han det året fyllde 80 år) och jag är väl ungefär 18 år i snitt”. I tidningen Expressen presenterade sig ett antal författare under rubriken “Mitt självporträtt”, där skriver Bengt Anderberg: “Ett före detta underbarn som ännu drömmer om att göra något ordentligt. Kanske det bara är en löjlig ambition att lämna något snyggt efter sig. Men vad det än är, så är det starkare än resignationen”. Att resignera var inte något för Bengt Anderberg, det visar de diskussioner han drogs in i. Det man tror på får man stå för, var hans inställning och några ursäkter kom han aldrig med. Han har sagt att “det är något fånigt över att be om ursäkt, det låter så konstigt. Inte blir något osagt eller bättre för att man säger ’ursäkta’”.
Debattören
Bengt Anderbergs skrivande vållade tidigt en del debatter och ibland samhällsdebatter som fortfarande förknippas med honom. Den som skakade om mest var när boken Kain kom ut 1948 (Bonniers förlag), en roman om fred och pacifism. Den innehöll också – på den tiden helt “förbjudet” – en del erotik och könsord utan att han tyckte sig behöva omskriva dessa. “Jag skriver som det är”, sa han redan då. Boken såldes i stora upplagor och debatterades i alla kretsar, inte minst fanns det många kritiker som reagerade våldsamt över hans bristande moral. Anderberg tog lätt på kritiken och var inte beredd att ge efter för moralisterna. I en brevväxling med Gerhard Bonnier (som också kom att stå Anderberg nära och Bonniers blev hans huvudsakliga förlag) skriver Gerhard Bonnier: “måste du ha med allt samliggande?”. För övrigt tyckte Bonnier att Kain var en mycket bra bok “bitvis tycker jag den är storartat bra. Där finns partier som hör till det bästa jag någonsin läst”. Anderberg svarade att det inte går att använda andra ord än de som gäller för berättelsen och han lyckades inte stryka så mycket trots Bonniers vädjan, men han höll med om att stryka en del annat i boken och skrev i svarsbrev: “Kraftorden som ni anmärkt på saknade nog sin kraft”. Bengt Anderberg och Gerhard Bonnier förblev genom hela livet goda vänner med vänners respekt för varandras kunnande och arbete. Man kan säga att de kom närmare varandra än de flesta andra författare och förläggare. Det förblev en ömsesidig stark vänskap emellan dem. Även den så kallade kärleksdebatten på 1960-talet uppmärksammades stort. Bengt Anderberg ville ge ut en bokserie med pornografiska noveller, “noveller som höll måttet på vad erotik kan handla om”, som han sa. Många författare medverkade och ett stort antal böcker gavs ut. Anderberg hade försökt få något förlag att ge ut dem, till sist fann han Forsbergs i Malmö “som vågade ge ut dessa böcker”. Debatten som följde var av delad, en del tyckte det var bra och modigt medan andra menade att han “gav uttryck för bristande moral”.
Anderberg har själv sagt att han inte hade väntat sig denna omfattande debatt, men tiden var väl inte mogen. Många tycker nog att det var bra att någon bröt igenom moralismen, som fanns kring erotiken.
En annan omtalad debatt uppstod 1963 när Bengt Anderberg skänkte vidare en stor stipendiesumma, som han hade fått av Kungafonden, till Republikanska föreningen. Han motiverade det med att han givetvis inte som republikan själv kunde ta emot pengar från kungafonden. Många reagerade våldsamt och mest kritisk var akademiledamoten Per Erik Wahlund. Han gick ur Författarförbundet i protest mot att förbundet hade en sådan medlem som Bengt Anderberg. Wahlund skrev: “Undertecknad begär härmed sitt utträde ur Sveriges Författarförening. Jag tar detta steg som en – låt vara vanmäktig och till intet ledande – protest mot författaren Bengt Anderbergs exempellösa sätt att handskas med ett honom tilldelat Kungafondsstipendium. Min reaktion har mindre med ´monarkism´ att göra än med en känsla för normal anständighet, som det inte faller mig in att dölja … Jag vägrar helt enkelt att tillhöra samma intresseförening som en person i så fullständigt avsaknad av omdöme och lojalitet.” Det fanns även andra som kritiserade Bengt Anderberg för hans hantering av stipendiet.
Bengt Anderberg svarade snabbt i Expressen: ” … Mycket sorgligare finner jag det brev som Per Erik Wahlund har skrivit till Författarföreningen, Expressen och mig. Jag hade för mig att han var en rätt sansad människa och en hygglig skribent, visserligen med böjelse för preciösa fraser. Dessutom trodde jag att vi var du sedan många år. Nu kallar han mig plötsligt, nästan i fraktur, hr Anderberg (som den gamle kokboksförfattaren som tog tillbaka titlarna med en socialdemokratisk riksdagsman för att denne brett senap på en smörgås med schweizerost) och hur han vacklar omkring bland staplar av obrukbara bokstäver, likt en träpatron i en grånad, övergiven brädgård! Hans brev verkar på en gång hatfullt och oäkta. Vad kan ha farit i honom? Vad har han för skyldighet att försvara kungamakten och det elementära folkvettet (!) på detta säregna vis? Först tänkte jag bara kommentera brevet: Vad i Herrans namn fick Per Erik Wahlund till frukost den 23 december 1963? Men saken är nog allvarsammare än om den haft sin grund i matsmältningsbesvikelser. Man kanske skall vara ledsen för den. Det är i alla fall vad jag är. När man lever ett ensamt och fritt liv i landsorten, glömmer man ofta hur hård den ytliga reaktionen fortfarande är i Sverige. Och den är väl ett bedrövelsens tecken på att det finns något under ytan också, en serie maligna svulster. August Strindberg skrev på våren 1891: En riksdag som vår nuvarande, utan en vetenskapsman, domstolar som de nuvarande, utan en enda psykolog, statsteatrar, såsom våra, utan en enda estetiker af rang och midt i allt detta ett universitet med fakultet af teologer, dvs af trollkarlar och indianska medicinmän, slutligen öfverst officerare, grupperade kring 1:1 löjtnant – hvilket samhälle!”
Ändringarna är ju lätt gjorda, men vilken förfärande mängd av skräpet som finns kvar ännu 1963! Och inga tecken till ändringar – tvärtom, man ser dagligen hopar av människor som tycks njuta av vidskepelsen och talmiglansen. Påfallande ofta är det fattigt och hårt arbetande människor, som inte har den ringaste fördel av bjäfset. Men det får inte vidröras. Det skall finnas kvar. Vad är de rädda för? Vad drömmer de om? Varför vill de inte vara fria? Vad det känns hopplöst ibland att hoppas. Jag tar en chans att rikta ett litet mothugg mot monarkin i Sverige. Vad blir följden? Per Erik Wahlund går ur Sveriges Författarförening … Jag måste skratta åt det. Men som sagt också gråta.” (Ur Expressen 27 december 1963)
Bengt Anderberg har senare sagt att de debatter som uppstod till följd av hans skrivande, var aldrig något som han hade räknat med eller ville “ställa till med”. Tvärtom ville han ogärna delta i debatter utan han ansåg bara att han ville skriva så som han upplevde händelser, kulturer och traditioner i samhället även om det kunde vara kontroversiellt och utmanande. Någon kan tycka att hans tydligt individuella ställningstaganden i sitt skrivande “skadade hans författarskap”, men det var i så fall inget som Anderberg över huvudtaget brydde sig om. Han ansåg att skyldighet att vara uppriktig i sitt författarskap var det avgörande. Han har senare, på 90-talet, berättat att han ibland känt sig “lite konflikträdd” men det “försöker jag hela tiden motarbeta och har väl nästan helt lyckats bli av med den. Det är en så tråkig egenskap många människor har, att inte kunna eller våga säga vad man tycker”, menade han.
Religionsdebatt har han alltid deltagit i, inte minst för att han efterfrågats på grund av sina betydande, väl underbyggda bibelkunskaper. Man kan absolut utnämna honom till en av de mest bibellärda. Det var på 1990-talet ett program i radion, Klarspråk, som pågick under en tid och folk fick ringa in och framföra åsikter, liknande dagens Ring P1. Där förekom en debatt med en del inlägg från troende människor som då tog starkt avstånd och kritiserade Anderberg, utan att ha någon kunskap som kunde mäta sig med hans om vad det står i Bibeln. Han tyckte säkert det var lite lustigt men vid ett tillfälle ringde han in och svarade en kvinna från Värmland med följande: “Det som sönderslitit kristendomen i tvåtusen år reder hon ut på två minuter. Varför har inte någon kontaktat henne tidigare? Man kan bara ta av sig hatten”.
Som bibellärd och uttalad ateist blev förstås Bengt Anderberg en efterfrågad person i de stora frågorna men han ville alltså inte så ofta delta i debatter utan skrev istället om dem i sina böcker eller i artiklar, då företrädesvis på kultursidan i Expressen.
Miljöproblemen tog han tidigt upp och startade en debatt om ett oljeraffinaderi på Hisingen i Göteborg i början av 1960-talet. Oljebolaget exploaterade med politikernas beslut ett vackert skogsområde, Rya skog, nära hans hembygd. Trots starka protester blev skogen förstörd och raffinaderiet byggdes. Bengt Anderberg blev som många andra upprörd över denna naturförstörelse och skrev en artikel i Göteborgsposten, som slutade med följande: “Lundbybor, var lugna. Dessa politiker och företagare kommer inte till himlen. De kommer till Helvetet, till ett miljöförstört helvete”. Lundbyborna blev kanske inte lugnade men det var ändå någon, såsom Bengt Anderberg, som uttryckte deras vrede och sorg över denna exploatering av ett vackert naturområde.
Redan i början av 50-talet hade han kritik mot de orättvisor som fanns eller fortfarande finns mellan kvinnor och män om fördelningen av hemarbetet. Detta vållade debatt och en del kvinnor uppfattade att han förringade kvinnornas arbete i hemmet, alltså att vara hemmafru. Tvärtom, menade Anderberg, varför kan inte en man vara hemmaman. Han föregick som exempel vilket hans hustru, Astrid, kunde intyga. “Hemma hos oss är det Bengt som sköter det mesta av matlagning, disk och annat hushållsarbete”, sa hon. I ett radioprogram 1955 ställdes han mot väggen av radiojournalisten Lena Larsson för att svara på frågor om att han egentligen “sårade kvinnorna”, men här klarade han sig bra och bidrog säkert till en mer saklig och modern syn på könsrollerna. Per Runesson, som arbetade på Sveriges Radio i början av 1960-talet minns när Anderberg en gång var på besök i radions lokaler för att lämna in ett manuskript. Han sa då, ganska högt, att “här ser det också ut som att det bara är kvinnor som ordnar kaffe och dukar av och diskar efter er män”. Per Runesson minns hur detta, när Anderberg gått, startade en diskussion om hur de hade det på sitt kontor på Sveriges radio. “Bengt Anderberg fick inte reda på det, men efter hans besök och kommentarer startade en förändring, i varje fall på den arbetsplatsen”, har Per Runesson senare sagt. Ja, det är mycket man kan säga om Bengt Anderbergs sätt att alltid försöka “säga som det är” och samtidigt se en annan möjlighet. Sådan var han ju, att han ville “lära sig allt” och att se möjligheter för framtiden, ibland med sin välformulerade fantasi.
Priser, utmärkelser
Svenska Dagbladets litteraturpris 1946
Barnbokspriset, 1950
Ferlinpriset 1979
Svenska Akademins pris, norsk och svensk litteratur, 1985
Sveriges Författarfond, premiediplom, 1986
Gustav Fröding-sällskapets lyrikpris, 1992
John Landquists pris 1993
Gerard Bonniers pris för kulturjournalistik, 1997
Elsa Thulins översättarpris 1998
Svenska Akademins pris, Gun och Olof Engqvists stipendium, 2000
Lundbypriset (kulturpris för kulturinsats för Lundby i Göteborg) 2001
Bengt Anderberg har fått ge namn åt en spårvagn i Göteborg liksom flera andra framstående göteborgsprofiler