Söndag 22 mars 2015 13.30 ABF-huset Serie
Schack och poesi
Om Bengt Anderbergs och Werner Aspenströms livslånga vänskap
Per Runesson, Uno Rodin och Bengt af Klintberg
Per Runesson: ”Jämt är jag glad och ledsen. Cellerna jublar samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg” – om radiomöten med Anderberg.
Uno Rodin: De tidiga kontakterna mellan Anderberg och Aspenström.
Bengt af Klintberg: Sangvinikern och melankolikern – om Anderbergs och Aspenströms mångåriga brevväxling.
Hans Isaksson hedras i inledningen av seminariet av Uno Rodin, Bengt Anderbergsällskapet och Monica Borg, Werner Aspenströmsällskapet.
Hans Isaksson avled hastigt i slutet av februari. Hans död kom som en chock för de som kände honom. Han var ordförande i Aspenströmsällskapet och stödde även mycket Bengt Anderbergsällskapet. Seminariet om de båda författarna var till största del hans idé och förtjänst att det blev av. Därför genomfördes detta som planerat och det var helt i Hans Isakssons anda.
“Jag är jämt glad och ledsen, cellerna jublar medan mellanrummen är fulla av sorg”, om Bengt Anderberg av Per Runesson
Bengt och Werner kan vi kalla dem. Vi talade, Bengt och jag, en gång om äkthet i poesi. Han tyckte sig stöta på just brist på äkthet, men äkthet vad är då det?. Svaret blev kort och gott ”Werner” – han är äkta.
Första intervjun med Bengt var hösten 1964. Han hade hos förläggare Bengt Forsberg i Malmö givit ut Kärlek ett till tusen och Dagens Eko ville ha en fyra minuter. Bengt var då givetvis känd och etablerad. Romanen Kain hade kommit femton år tidigare och Bengt hade stått i teven och lagat mat som den värsta hemmafru och dragit på sig vissa karlars missnöje, dessutom måste man nämna hans 1950 utkomna Niklas och figuren, prisbelönt och som placerade honom i teten bland barnboksförfttare. Hans Poas sagobok blev senare en mina barns favoriter.och min egen också. Jag har haft sex barn så jag är väl förtrogen i sådana ting. Nå, det blev några intervjuer på Hisingen där Astrid och Bengt bodde i en lägenhet i två etage som man mestadels ser i Hasse Ekmanfilmer som handlar om läkare och kräset folk, tror att det var en konstnärslägenhet, Astrids förtjänst. Denna den första intervjun som nu finns på Sv Radio årsskiva för 1964 var lättsam, det var som om vi hade känt varann sedan tidigare, trots vad jag kommer att säga senare, nämligen att Bengt kunde vara fjär eller blyg inför dem han inte kände.
Tiden gick och 1985 dök iden upp att söka få göra en serie på sommaren med Bengt, svaret blev från P1 ledningen OK och det blev fem stycken på veckodagar de första åren, därefter tio och mot slutet, bortåt tio år senare var det inte mindre än 20 st dvs under fyra veckor, med god sändningstid på morron och repris på eftermiddagen dvs fyrtio inslag under en vecka med andra
ord. De tidningar som skrev om radio var förtjusta, här kom en person och talade alldeles öppet och rättframt, okonstlat och med besmittande lärdom om allt mellan himmel och jord.
När jag anlände på kvällen från Umeå hade han ofta på sig den speciella makrillen-tröja dvs i GAIS´ färger. Som kuriosa kan nämnas att han en gång stått och målat en bokhylla och hörde i Sportextra att Gais nu hade åkt ur allsvenskan. Han svor att han inte skulle måla färdigt denna hylla, förrän laget var tillbaka. Vilket skedde. Han var förresten hedersmedlen i denna klubb, och han tillhörde den skara göteborgare som fick sitt namn på en speciell spårvagn, Kent Andersson, sten Åke Cederhök, Viveka Lärn-Sundvall var andra namn. Egentligen var han inte så bekant för regionens tidningsläsare. Han skrev sedan 1946 i Expressen, blev dess äldste medarbetare. Tidningar från sthlm var inte vad man vurmade för i Gbg förr i tiden.
Programmen förbereddes men innehöll också spontana inslag. Vi skrev brev till varann med uppslag och så kom jag till Bornholm och vi spelade in, han var så bra att jag inte behövde spela in något extra, skulle det vara tio, femton eller tjugo minuter så spelade jag in så mycket, la möjligen på någon minut. Han kom aldrig av sig, eller villade bort sig. Däremot kunde det ju dyka upp oväntade reflexioner från honom, verkligen.
Ett särdrag var hans tveksamhet ibland, som en sann intellektuell ifrågasatte han sina påståenden, han kunde efter en stund säga ”Men det här kanske man inte vet riktigt hur det ligger till, vet man så mycket om det här egentligen”?, han kunde alltså börja och påstå något som han sedan ifrågasatte och modifierade.
Som jag minns honom var han i tidningspressen mera kaxig, här inte alls.
Hans vetande var encyklopeidiskt. Här vill jag återge ett inslag. Det börjar med att jag säger, ja Bengt sist jag var här så hade huset Anderberg virka 15 000 volymer, har ni fler böcker nu? Nej man gör sig av med en del, fast jag köper förstås per post ett par böcker i veckan. Jag konstaterar då att det är svårt att tänka sig en titel som man inte skulle kunna hitta i hyllorna här. En gång talade han förresten om tysk etnologi och det gällde olika avföringsbestyr, i vilka regioner man stod och i vilka man satt och skötte sitt tarv i östeuropa. Intet var honom främmande.
Hur många meter ordböcker frågade jag. Femtio skulle jag tro blev svaret. Bara böcker som berörde teologiska frågor var åtskilliga meter, han sa: för länge sedan beslöt jag mig för att ta reda på vad som egentligen stod i Bibeln och jag studerar nu latin för en gammal vän i Lund,och skriver stilar för honom, Sven Kollberg, troligen per korrespondens eftersom Bengt var rädd för att förflytta sig utanför sin ö. Jag läser i två språk så tränar jag mig i båda, sa han, här har jag till exempel ett tysk-latinsk lexikon. Han tyckte det var mycket väsentligt att veta var man kunde hitta fakta och annat, Han pekade på 14 band teologiska verk i en serie, självklart hade han mycket mer. Han pekade på ett par meter om James Joyce, life and letters. Där typiskt nog även brodern Stanislav fanns med.
Han visade på en ordbok med över hundra tusen citat, ett tyskt verk, han hade 1 och en halv meter bröderna Grimm, som utgav den första ordboken på tyska, påpekade Bengt. Ordbok för icke troende,fanns också i hans samling.
Och det var lexikon över tredje riket, amerikansk slang, tre band om det byzantinska riket. Så hittade vi i hans hylla Das Grosse Karl Valentinbuch och jag påpekar att Bengt är väl den ende vid sidan av Uno Myggan Eriksson som i vårt land är förtrogen med Karl Valentin som var en långväxt estradpersonlighet och filmskådespelare från Bayern.
Bengt var mycket intresserad av människor men mestadels på papperet. Han frossade i böcker som adelskalendern trots sin motvilja mot allt vad adel hette, han läste om udda öden, de stilla i landet som man sa förr, han sa så själv men själv släppte han inte människor in på livet, han träffade brevbäraren och sedan var han tvungen att växla några ord med slaktaren i affären då och då, denne höll på Glistrup påstod han, Bengt var nog rädd för att hamna i dispyt med reaktionära människor, och vem är inte det. Han sa en gång med tanke på spontant umgänge: ”Tänk, Kent, Kent Andersson , han kan börja och prata med vem som helst i en tågkupe, ––märkligt. En gång dök det upp en litteraturkritiker från en av huvudstadens morgontidningar. Astrid gick ut på gården för att höra vem som kommit, kritikern ville ta en bild på Bengt, som emellertid vägrade resa på sig, han fick sin bild men utan Bengt eller Bengt och Astrid..
Han gillade de små lite rörande ödena Han nämnde en gång poeten Wilhelm von Braun i Uddevalla bortglömd förstås, han skrev den rätt kända I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg. Där satt en ensam kvinna, som snö var kindens färg. Han kände för den sortens minor poets sa han. Han kunde sätta sig så nära en text, hade inlevelsen, inte bara så att han som andra skulle se på den här citerade dikten med leendets löje. Jag frågade honom en gång när vi talade om serier som han hade massvis av, både anständiga och andra, om han läste serier som en sociolog, en forskare eller …. nej han läste ungefär av samma skäl som andra, osofistikerade läsare, sådant var han förresten uppriktig med. Jag blev därför aningen förvånad när han sa att det var trevligt att Per Wästberg hade skrivit så uppskattande i Dagens Nyheter om Laurel och Hardy, helan och halvan som ju var geniala, Han sa inte vad han tyckte om dem, bara att han tyckte det var trevligt att Pär Westberg tagit sig an dem. Lustigt nog talade han eller vi aldrig om humorfilmer, om mästare som Buster Keaton och Charlie Chaplins stumfilmer.
Att språka om böcker var en fröjd för besökaren. Han hade så intressanta omdömen, om Dan Andersson t ex – han hade kunnat bli något om han kunnat släppa vurmen, inte gjort dikten så märkvärdig, dikten i allmänhet. Jag hade själv en släng av det där, sa han – det skulle vara så vackert och själfullt jag var en riktig schillerpoet, kan syfta på dramatikern, jag vet inte. Hade ingen självkritik, kunde inte se det enklas storhet han som själv kunde skriva om filbunken hemma hos paret Runeberg så att man bara häpnar och läser… det enklas storhet.
Han påpekade att han till skillnad från i stort sett alla i hans generation hade svårt för TS Eliot, tyckte väl att Eliot var för cerebral och för mycket Church of England. Han hade också svårt för Ingmar Bergmans filmer, tror han misstrodde det beräknande draget hos Bergman, det in i minsta detalj planerade, uttänkta plus förstås sökandet efter en gud eller just Gud, tror han uppfattade sådant som koketteri men där är jag inte något gott vittne. Alf Sjöberg hade han jobbat med och höll för att vara en verklig pratkvarn, min benämning. Men när det gällde litteratur så var det några verk han höll fram: Alexander Kivis Sju bröder och Gogols Döda själar han talade också varmt om PG Woodhouse, en gemensam favorit och för hans del särskilt berättelserna om Mr Mulliner.
Och så gillade han GT, att det fanns två s k testamenten tyckte han var illa. Förstod inte varför det var bra. Nya testamentet var undermåligt med undantag för Apostlagärningarna, jag provocerade honom genom några goda ord om Paulus. Nej nej Paulus var inställsam mot den romerska makten och han skrev illa och så ville Bengt lägga Paulus till last att han s a s uppfunnit kristendomen – nej nya testamentet var tråkigt medan det gamla var fyllt av poesi, saga, profetior, historia, ett mästerverk. Han höll sig med kontrafaktiska inslag, dvs om inte…. osv det ena gällde mackabeerna, om inte deras uppror 167 hade lyckats, om de hade besegrats, så hade kristendomen inte uppstått.
Nog av med detta, slutord om Bengt blir att han var en så härlig människa – en av två personer jag mött som journalist och lärt känna och som det var något särskilt med, den andra var Sara Lidman. De var olika, hon estradören, aldrig tillbakadragen han den lite reserverade. Hos både märktes den skarpa intelligensen och uppriktigheten.
De tidiga kontakterna mellan Anderberg och Aspenström
av Uno Rodin, nerkortat föredrag.
Bengt Anderberg skrev ett brev om Werner Aspenström i mitten av 60-talet, ett brev till Uno Myggan Eriksson, som då var intendent vid Stadsteatern i Göteborg. Uno Myggan Eriksson hade frågat Anderberg om han kunde berätta om första gången som han träffade Werner Aspenström. Anledningen till Myggan Erikssons fråga var att Stadsteatern satte upp en pjäs av Aspenström och Myggan Eriksson ville ha med detta som bakgrundsmaterial.
Bengt Anderbergs brev om detta tillfälle:
Första gången jag träffade Werner Aspenström var på våren 1946. Han hyrde då ett vindsrum i en villa i Enskede, där det rymdes en säng, ett skrivbord, en stol och en tämligen stor kartong att ha fötterna i när det var kallt. På spännpappen vid sängens huvudgärd fanns en mängd dikter uppskrivna, bland andra Snoilskys Svart svanor. På en annan vägg hängde en målad tavla av hans fästmö (den absolut blygaste konstnärinna jag har mött: vid min ankomst skyndade hon prompt in i en garderob och stod där länge bland klänningarna, och det dröjde säkert fjorton dagar innan hon vågade lyfta blicken så högt som till min haka).
I villan fanns det också ett gammalt tredelat fönster, som vette mot skogskyrkogården. Om man kikade ut genom det från en viss punkt i rummet, visade den nedersta delen en mur och några trista husväggar, mellandelen trädkronor och den övre delen ett stycke ren blå himmel. “Inferno, Purgatorio, Paradiso”, sade Werner på sin sällsamma dalmas-italienska. Den fick jag höra många exempel på, när vi ett år senare verkligen var i Italien; italienarna själva noterade den med lätt höjda ögonbryn.
I Rom spelade vi 21 på olika hotellrum, Medan de unga fruarna var ute och såg på kulturen. Från Rom for vi till Sicilien. Det var en nyårsnatt, eftersom ingen längre orkade spela kort med Werner, spelade han med sig själv, Ego 1 mot Ego 2. Han är en ivrig men samtidigt försiktig spelare – jag tror att varken 1 eller 2 förlorade några större summor.
Det är sant, i Rom fick min fru och jag också en vacker julklapp av honom, ett par guldfiskar, inköpta på Via Merulana, där det på den tiden vimlade av såpbubbleblåsare, leksaksförsäljare, polkagrisbagare, akrobater, små apor och musikaliska underbarn. Alltsammans väckte Werners gränslösa förtjusning. Vi fann inget bättre förvaringsrum för guldfiskarna än bidén i vårt rum. Den unga flickan som städade vårt rum stirrade på oss med vad som nog bör kallas ohöljd förvåning. Det slår mig när jag nu ser “gränslös förtjusning” härovan, att Werner egentligen är den störste hypokondriker jag känner. Han har det skarpaste sinne för komik och groteskerier, han kan berätta och skriva om sådant så att man håller på att ramla omkull av skratt, men själv inskränker han sig till ett par nästan motvilliga fnysningar. och i de hundratals brev jag har fått från honom under årens lopp saknas nästan aldrig lamentationer över livet, dikten, politiken, pengarna, framtiden, naturen, allt. Fast jag vet att han blir arg, skall jag stjäla ett citat ur ett av hans senaste :
“Homeros kan hjälpa oss igenom en trist söndagseftermiddag, men känner vi oss grundligt mätta egentligen, var det inte en bättre föda vi drömde om och trodde på, blev lärda av skolmän och kulturpredikanter att tro på, en så bra att vi nästan inte alls behövde äta annat?”
Så skriver han med ett uppriktigt bittert nöje. Och ändå är han en av våra finaste lyriker. – Om teatrar yttrar han sig alltid mera respektfullt, underligt nog. Jag hänvisar till förordet i hans Teater 1.
Slutligen skulle jag vilja påpeka att han också är en av våra finaste dramatiker.
Varför blev Bengt Anderberg och Werner Aspenström så nära vänner? Vad hade de gemensamt och vad skiljde dem åt?
De hade helt olika uppväxtförhållanden. Bengt Anderberg kom från övre medelklass med pappan som var chefredaktör för borgerliga tidningar och dessutom strängt religiös. Familjen hade ett mycket stort bibliotek hemma vilket var ovanligt i den trakt de växte upp, Lundby på Hisingen i Göteborg. Werner Aspenstreöm växte upp i ett enkelt torp i södra Dalarna. Han sa själv: “jag har vuxit upp i en faderslös och boklös stuga i södra Dalarna”. Pappan hade dött i spanska sjukan när Werner var tre månader, så modern fick ensam ta hand om Werner och hans två syskon.
Anderberg tyckte att Aspenström var en “äkta och hederlig människa”. Själv såg sig Anderberg som förljugen, från barn – och ungdomsåren och detta fick han arbeta för att få bort. “Jag har väl fått bort det mesta av förljugenheten”, sa han.
Vid Aspensröms bortgång skrev Anderberg ett minnesord:
“Werner vår bäste vän under mer än femtio år. Nu finns han inte mer. Jag älskade och beundrade honom. Han var en god människa, full av opretentiös medkänsla med allt levande.
– – –
Och så var det med allt han skrev. Minsta brevlapp var omisskännligt Àspenströmsk`. Jag ser ett av hans sista brev, skrivet med blyerts på linjerat papper. Allt är sant. Orden har återvänt till sina ängaroch fållor. Men det är slut. Jag sörjer, jag sörjer. Ett fäste i tillvaron har gått förlorat.”
Werner Aspenström skrev i Tidningen Vi 1968 en artikel om Bengt Anderberg, med rubriken “Anderberg – den svårfångade”, som börjar så här:
“En gång fick jag ett brev från en studentska som börjat på en proseminarieuppsats om B.A. men tvingats ge upp och i hast välja något mindre svårfångat, jag hoppas hon fick godkänt. Jag förstår henne. Trots ett par decenniers utbyte av brev, schackdrag, stämningar och ofta skiljaktiga åsikter vågar jag inte yttra mig alltför säkert om den personen. Visserligen är hans motsatser stora och uppenbara nog, nyss bekände han i ett musikprogram i radio att när han hör Marseljäsen får han lust att springa ut och skjuta folk, en bekännelse av en pacifist. Någon har sagt att diktare är förolyckade handlingsmänniskor, kanske är det lika gott. Men alla i den här branschen är kluvna på längden och på bredden, svårigheterna ligger inte i det utan i min känsla av att han äger ett oåtkomligt centrum, ett hemligt rum där han nätt och jämnt släpper in sig själv utan skyggt eller desperat eller parafraserande kretsar kring.”
De båda författarna var alltså mycket nära vänner under många år och jag tror man kan säga att de båda behövde varandras vänskap, den var unik – de var unika. Det saknas sådana röster idag som Bengt Anderberg och Werner Aspenström.
Schack och poesi – om brevväxlingen mellan Werner Aspenström och Bengt Anderberg
av Bengt af Klintberg
Werner Aspenström och Bengt Anderberg var båda ivriga schackspelare. Werner har i en schacktidskrift berättat att hans intresse väcktes i 13–14-årsåldern. Han snickrade till ett eget bräde och köpte pjäser som var sammanplockade från olika uppsättningar och därför såldes till nedsatt pris i socknens bokhandel. Ungefär samtidigt inhämtade han grunderna i esperanto och hade under tonåren flera partier i gång med brevkontakter i både Japan och Tyskland. Ett av dem förlorade han redan efter tio drag, vilket han tyckte var lite genant med tanke på den veckolånga, ja ofta månadslånga betänketiden. Han deltog också i lagtävlingar i den lokala schackklubben, vilket resulterade i hans livs enda idrottstrofé, en åtta cm hög tennpokal med inskriften S.S.K [uttytt Smedjebackens Schack-Klubb] 3 pris klass B.
Schackspelandet kom så småningom att inskränka sig till korrespondenspartier med författarkamrater, som en sorts bihang till eller förevändning för brev. På 50-talet var den tidigt bortgångne Birger Vikström en av motspelarna. Senare spelade han åtskilliga partier mot Expressenjournalisten Alf Thoor. Men den trognaste schackpartnern genom åren var Bengt Anderberg. Hans och Werners schackkorrespondens fördes ibland på vykort med bara ett par bokstäver och siffror, inget mer. Men ibland utgjorde de inledningen till långa brev. De båda vännerna utväxlade också dikter. Till Bengt Anderbergs 50-årsdag skrev Werner en dikt med titeln ”Till B. A. på födelsedagen och i flykten” som han lät ingå i boken ”Skäl” från 1970. Den slutar med raderna:
[ – – – ]
Det blåser nästan jämt, det är det enda säkra.
Rör sig vinden i riktning mot stadsbiblioteket,
inte är det för att låna Schopenhauer.
Brevväxlingen mellan de båda poeterna fick ett abrupt slut 1981. Bakgrunden var att de i unga år hade lovat varandra att tacka nej om de föreslogs till inval i Svenska Akademien. Werner Aspenströms namn hade redan vid tidigare tillfällen förekommit i tidningarna, och då hade han ringt den han kände bäst i akademien och meddelat att han inte stod till förfogande. Han hade även i brev utförligt motiverat sin inställning. När han 1981 valdes in efter ett förfarande som måste beskrivas som närmast kuppartat, fick Werner ett brev från Bengt Anderberg där han sa upp bekantskapen. Det anlände då de var mitt uppe i ett parti korrespondensschack och inleddes med orden ”Ditt sista drag blev för starkt”.
Werners svarsbrev, som finns bevarat i handskriftsavdelningen vid Lunds universitetsbibliotek, inleds med orden: ”Ditt besked om att du inte längre anser mig värdig som brevväxlings- och schackpartner räknar jag som de här dystra dagarnas mest dystra händelse.” Han skriver att det är meningslöst att gå in på de pinsamma turer som ledde fram till att han tog plats på akademistolen och avslutar brevet så här:
”En gång fantiserade vi om att mötas på halva sträckan mellan Göteborg och Stockholm och skriva en pjäs tillsammans. Nu kunde vi mötas halvvägs mellan Bornholm och Stockholm, i något skogsbryn i Småland, och där bränna våra sparade brev i en gemensam sorgsen brasa. Skall det sättas punkt för något skall det göras ordentligt, anser jag, det räcker inte med semikolon. Det skulle kännas halvdant och falskt annars. Vi får väl kremera var och en på sitt håll, jag lovar att göra mitt och litar på att du gör ditt. Sedan finns inte mycket mer att tillägga.
Hälsa Astrid. Översänd adjön från mig till kornåkrarna, cykelvägarna, havsutsikten, Svaneke, Hammershus och ljungsluttningarna, bokskogen och de små vackra gölarna på vägen mellan Rönne och Østermarie, och allt det andra jag hann se några sommardagar. Jag glömmer det inte förrän allting är glömt.”
Werner Aspenström gjorde allvar av sin föresats att förstöra breven från Bengt Anderberg, han brände dem i en kakelugn. Deras båda hustrur plågades av schismen som uppkommit och Signe skrev ett brev till Bengt som hon emellertid aldrig sände. Jag har fått läsa en kopia av det. Där berättar hon bland annat:
”Werner bad Gyllensten undersöka om beslutet trots allt ändå kunde rivas upp. Varpå Gyllensten la på luren. Werner stängde in sig i badrummet och grät bitterligen. Medan barnbarnen stojade och lekte utanför dörren. Glada.
Gyllensten återkom efter någon timme. Nej, det var oåterkalleligt. Valet var redan hos kungen och klockan 3 meddelade radion invalet. Överrumplad, chockad, för alltid berövad sin frihet, infångad, fick Werner inte mycket sömn den följande natten.”
Signe beskriver också Werners reaktion på brevet där Bengt Anderberg bröt kontakten. ”En katastrof! Werner steg nu alls inte upp. Ytterst bekymrade travade vi, hans närmaste, omkring i våningen. Försökte få honom att äta. Försökte få honom på fötter igen. Förgäves! Jag måste slutligen sända efter läkare [ – – – ].”
Av korrespondensen mellan Werner Aspenström och Bengt Anderberg finns alltså bara Werners brev kvar. Astrid Anderberg ombesörjde före sin död att de lämnades till Lunds universitetsbibliotek, och jag fick för någon månad sedan möjligheten att studera dem där. Antalet brev och kort till Bengt Anderberg uppgår till över 250, och ungefär lika många fick faktiskt också Astrid ta emot. I breven och korten till henne visar han upp en oerhört charmerande, skämtsam sida som inte är lika vanlig i breven till hennes man. Hon får namnsdagsgratulationer på roliga vykort inte bara på Astriddagen utan på ett stort antal andra dagar med kvinnonamn, ofta undertecknade ”någon” eller ”Per i Hagen”. Några av breven innehåller dikter som aldrig har publicerats, bland annat en som har titeln ”Ljusa tider för svartmålare”:
Höstdagjämning.
Härute i kustbandet: dimmor.
I staden: färghandeln stänger klockan sex.
De stora koloristerna mister förståndet.
Vi svartmålare trivs.
Fladdermössen virvlar som sotflagor
efter dagarna som brann.
Grannens kanin knaprar ännu vid midnatt
på sitt svarta kålhuvud.
Inför Astrid Anderberg kan Werner, ibland skämtsamt, ibland allvarligt, lufta sin svartsyn. I ett brev skriver han att han klagar ”som en Job i en gökklocka”, i ett annat ”vi depressionister har det inte lätt nu i vår- och pollentider”. Korrespondensen med henne fortsatte även efter brytningen med Bengt. 1985 skriver han: ”för övrigt anser jag att folkskygghet hör till de demokratiska rättigheterna”. Tre år senare, på sin 70-årsdag, kommenterar han i ett brev akademitillvaron: ”[Hösten] har beskuggats och beskuggas ännu i högsta grad av pålagda, svårundvikliga plikter i den fålla jag skuffades in i början på decenniet, en alltmer ålderstyngd inrättning, möjligen inte heller grundlagsenlig, ty livegenskap är ju annars inte tillåten i Sverige, efter vad jag vet.”
När så Rushdieaffären ledde till att Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade Svenska Akademien, passade Werner på att också göra det. I sin memoarbok ”Minnena ljuger” har Kjell Espmark skildrat hur Rushdieaffären utsatte Werner för stora påfrestningar, hur han tvingades springa, med handen över baskern, längs Gamla stans gränder med ett helt koppel av journalister och fotografer efter sig, alla hungriga efter godbitar med smak av Rushdie. Espmark summerar: ”Werner Aspenström var en av de finaste människor jag mött. Att hans ömtåliga psyke skulle behöva utsättas för en sådan vånda är en stor skam.” Werner Aspenström har gett sin version av händelserna i dikten ”Hänt i veckan” i samlingen ”Enskilt och allmänt” (1991):
”En hukande man i svart basker
skyndade bort mot Skomakargatan.”
Vad sökte han? En trädgård.
Han ville krypa in i kärnhuset
till ett äpple och stänga efter sig.
Men det var fel årstid, på fel gata,
i ett egendomligt kungarike.
För att återvända till Werners brev till Astrid Anderberg får man flera exempel på att båda hade ett speciellt förhållande till katter. 1971 skriver han: ”i min situation längtar man efter en katt som kommer tassande från köket in i rummet, stannar villrådigt på tröskeln, utan att först kunna bestämma sig om han skall hoppa upp och sätta sig i fönstret och titta på sparvarna eller på sängen, där den värnlöse ligger och stirrar i taket, man snör ihop munnen till en lockning, katten fattar ett beslut och snart har man en fem sex kilos pälsklädd spinnande varelse på bröstet, mycket nära hjärtat.”
Breven som utväxlas mellan Werner och Bengt Anderberg handlar, förutom om de pågående schackpartierna, ofta om religiösa spörsmål och om politik. I Werners brev ingår skildringar av hur det står till i hans familj och en hel del litterärt skvaller. Det framgår att Bengt Anderberg inte drar sig för att framföra öppenhjärtlig kritik då han anser det befogat och att han ibland dröjer så länge med sina svar att Werner måste be Astrid påminna honom. Den bild som de bevarade breven ger av deras personligheter är att Bengt Anderberg är den mer sangviniske och Werner den mer melankoliske av de två. Man får också intrycket att brevväxlingen är betydelsefull för båda, men kanske framför allt för Werner.
Till det allra mest betagande i Werners brev hör minnesglimtarna från hans unga år. Han berättar t. ex. om ett möte med Signe på Kymmendö, då de ”under en promenad i skymningen skrämdes av en uppdykande vit ko med horn och fick hudkontakt, och sedan fortsatte det av farten, men utan hjälp av kon hade vi möjligen aldrig övervunnit vår ömsesidiga blyghet”.
Uppehållet i brevväxlingen mellan Werner Aspenström och Bengt Anderberg, det uppehåll som inleddes 1981, varade i nio år. 1990 togs den upp igen, som det verkar till bådas djupa tillfredsställelse. Krisen var överstånden och deras vänskap återupprättad.
När Werner fyllde 75 år hyllade Bengt Anderberg honom i tidskriften Lyrikvännen med dikten ”Jordkällaren”:
Kylskåpet surrar till en stund vid midnatt,
halvsover sedan igen sin underliga maskinsömn.
Alla omedelbart föråldrade uppfinningar som
sjunger några sekunder, succé i världen!
Jordkällaren tiger bakom sin dubbla trädörr,
plåtskodd mot råttorna för 100 år sedan,
krokad med hemsmidd hasp, det räcker.
Aldrig patentsökt, avkastade inga rikedomar.
Ovärderlig för folk och skyddssökande gråsuggor.
Werners sista brev till vännerna på Bornholm är skrivet från sjukhusbädden den 6 januari 1997. Då hade han bara nitton dagar kvar att leva. Bengt Anderberg levde i ytterligare elva år.