Bengt af Klintberg berättar om vännerna
Bengt Anderberg och Werner Aspenström
I oktober 2023 anordnade Bengt Anderberg- och Werner Aspenströmsällskapen en litterär eftermiddag på Göteborgs stadsbibliotek om de två författarna. Bengt af Klintberg berättade där om författarna, deras långa vänskap, brevväxling och den svåra konflikten kring att vara eller inte vara ledamot av Svenska Akademien. Hör honom här:
”Att Gud finns? Nej, det där ska du inte gå på”
Niklas Anderberg minns sin barndom i Guldheden, flytten till Hisingen och hur pappa Bengt satte ner foten när han inte höll med om vad Fröken lärde de små barnen i skolan.
Vad heter en såndär genomgång; inte en tunnel och inte en viadukt men just en sådan liten genomgång av tjusig betong som skiljde Doktor Liboriusgatan från tvärgatan där småskolan låg? Där brukade vi sjunga eller kanske snarare för full hals skrika refrängen till ´Tutti Frutti´:
Awap-bop-a-loo-mop, alop boom-boom!
Ekot log och höll med.
Det var snarare i Elvis version än i Little Richards original. Redan som sjuåring började jag samla bilder som låg i, var det Bazooka? tuggummit och hade redan en inte oansenlig uppsättning av Tony Curtis, Brigitte Bardot och Elvis Presley, idolen nummer ett. Tony Curtis svingade sig med sin vita undertröja i en trapets medan Brigitte Bardot uppvisade andra talanger. Elvis betraktade oss redan då med sin sorgset humoristiska hundblick. Det fanns flera andra filmstjärnor som jag tyvärr vid det här laget har glömt.
På baksidan av Doktor Liboriusgatan 40 fanns en väldigt låg balkong. Under den brukade vi ligga och planlägga våra tjuvtricks. Vad de egentligen bestod av vet jag inte längre men en av ingredienserna var att tälja vackra mönster på en rönngren. Då trodde vi att vi var hedningar.
En annan gång fick vi för oss att grilla bröd med en degklump som vi lindade runt Bengts mässingsbeslagna prydnadskäpp med dess snidade huvud som mest påminde om Benjamin Syrsa och med stora förväntningar stack in i den öppna spisen. Hur det gick sen förtäljer inte historien. Men bränt barn skyr elden.
Under en av de allra första lektionerna berättade fröken om Gud och alla änglarna. Vi fick också färglägga tio Guds bud och ett potpurri av sköna sånger och ordspråk, som till exempel denna evergreen:
Din klara sol
går åter Opp
Jag tackar Dig,
min Gud. Med
kraft och mod
och nyfött hopp
Jag höjer glädjens
ljud.
Detta känsligt illustrerat med fyra gula blommor och en likaledes gul fågel med röda vingar och ett ljusblått huvud. Jag borde däremot ha fått avdrag för de missade punkterna efter ´Opp´ (!) och ´hopp´. Hur annars förklara ´Jag´ med stor bokstav? Det är väl inte jag som är Gud?
Hursomhelst stormade jag hem och berättade för pappa att Gud finns visst. Han var föga imponerad och förklarade lätt irriterad som Anderbergarna kunde vara: Nej, detdär är bara skitsnack, det skall du inte gå på!
Så lämnades det sökande barnet i de brusande vattnen mellan Skylla och Karybdis. Vid ett senare tillfälle uttryckte pappan sin fasta övertygelse att inte bry sig om vilka böcker sonen läser. Det vet du själv bäst. En gång slog han efter första meningen i en bok av Aristoteles igen den med de bevingade orden: ´Det tycker inte jag!´
Jag kommer ihåg att Bengt hade fått tag på några överdimensionerade läkerolaskar till min födelsedag (från ett skyltfönster?). Där hade han och Astrid stoppat i en massa presenter och leksaker. Den leksak, eller vad man skall kalla den, som etsat sig djupast i mitt minne var en boxboll som skulle fästas med ett resårband runt hjässan. Sen var det bara att boxa på; bollen kom alltid tillbaka vid nästrakten så det gällde att vara på hugget för att inte få näsblod. En utmärkt och lärorik leksak!
Undrar om det var vid samma tillfälle jag fick några exotiska frukter vid namn apelsiner? Dessa klöv jag och började av freudiansk anledning gnugga in min kycklingliknande bröstkorg med. Det blev varmt och kallt på samma gång innan minnet grumlades till av den klibbiga saften.
Hela denna idyll grusades lika abrupt som hjärtlöst när vi flyttade ut på nybyggarvidderna på Klarvädersgatan och den profetiska Stoneslåten ´It´s all over now´ snart började skråla ur allas vår kollektiva transistorradio.
Astrid tyckte bäst om den joddlande Frank Ifield (hon var musikalisk) medan Bengt föredrog den drömlika intrumentallåten ´Telstar´ av the Tornadoes. Han vurmade också för den korpulente och i omfång lika populäre vissångaren Burl Ives. Men då befinner vi på helt andra och svindlande höjder.
Niklas Anderberg
I biblioteket samlades familjen Anderberg
Bengt Anderberg har sina rötter på Hisingen och föddes i en liten bondstuga i Lundby, men på 30-talet flyttade familjen till Koltrastvägen i Utbynäs. Om den tiden och livet i den akademiska familjen berättar här hans tre syskonbarn Lena Ymén, Staffan Anderberg och Ingvar Ymén.
En stolt pappa Nicolas Anderberg med sina tre söner, från vänster Yngve, Rolf och Bengt. Klicka på bilden så blir den större.
En bild från biblioteket på Koltrastvägen 12 i Utbynäs. Bilden bör vara tagen någon gång i mitten av 40-talet och visar en stolt pappa Nicolas med sina tre söner, från vänster Yngve, Rolf och Bengt. Det var en grupp språkliga män; Nicolas August Anderberg var journalist på flera tidningar i Göteborg bland andra Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, Göteborgs Morgonpost och han startade själv Göteborgs Dagblad, Yngve, som var yngst, blev språklärare (franska, tyska och engelska), Rolf, mellanbrodern, blev (kultur-) journalist på Göteborgsposten och Bengt blev som bekant författare.
Huset på Koltrastvägen låg sist på vänster hand precis innan en vändplats och framför denna låg en stor äng som ledde ned till Säveån och på andra sidan ängen fanns ett järvägsspår som ledde till lokstallarna i Partille. Varje dag kom flera tåg dragna av diesellok, något som vi barnbarn tyckte att det var kul att titta på.
Koltrastvägen 12 var familjen Anderbergs andra hem, det första låg på Hisingen, men såldes av pappa Nicolas till Volvo. Initiativet till flytten togs av Nicolas andra hustru Lillie (född Lillie Octavia Strandberg) som funnit att en ny stadsdel skulle byggas öster om Kortedala. Utby ritades av den första kvinnliga arkitekten i Sverige – Ingrid Wallberg (hon var dessutom under många år VD för Slottsmöllans fabriker i Halmstad). Familjen bestod av de tre pojkarna på bilden, äldste sonen Stig Eskil (från första äktenskapet, som drunknade i början av 40-talet och kanske därför saknas på bilden) och fyra flickor (Flore, tvillingarna Kerstin, och Anna-Greta från första äktenskapet samt vår mamma Ingrid). Huset byggdes någon gång på 30-talet men vi är osäkra på om hela familjen bebodde huset eller om någon av de äldsta barnen kanske hann flytta hemifrån innan flytten till Utby.
Det var ett, med dagens mått, ganska litet tvåvåningshus med källare och en stor trädgård med höga häckar, krusbär, vinbär och fruktträd, där Lillie och Nicolas odlade grönsaker och klättrade i träden och plockade frukt. Lillie var sjuksköterska av ”den gamla stammen”(hon träffade Nicolas när hon vårdade hans cancersjuka första hustru), en kortväxt, men mycket aktiv och viljestark kvinna, som blev nästan 99 år gammal (hon var född i Rävinge).
Hon älskade fåglar, i källaren hade hon fyllt väggarna i ”torkrummet” från golv till tak med fågelburar, bebodda av vävarfinkar. Där fanns också meterhöga travar med damtidningar (hon var en obotlig royalist), en tvättstuga med badkar och en toalett. När barnen badade gick man i åldersordning, så när Yngve skulle bada som siste man var vattnet kallt. Det berättades för oss att varje morgon gjorde Nicolas morgongymnastik i källaren och tog sig sedan en iskall ”avrivning”.
På bottenvåningen fanns ett kök (naturligtvis med en fågelbur med undulater) där vi minns att mormor Lillie tillagade väldigt god mat (på gasspisen), alltid prydd med efterrätter utöver det vanliga. Maten avnjöts vid en stor matmöbel i ek som upptog en stor del av vardagsrummet, där det även fanns en liten soffgrupp och en stor mörk skänk av ek.
På översta våningen fanns nämnda bibliotek, föräldrarnas sovrum och ett tredje litet rum där ett eller flera av barnen sov (detta rum kallades för Yngves rum). Utanför biblioteket fanns en balkong i väster där sönerna låg på kvällarna och läste skönlitteratur, mellansonen Rolf har berättat att han låg där och läste Nietzsche. I hallen som var beklädd med mörkt trä fanns garderober och bakom en lucka, ett handfat med vattekran, för morgon- och kvällstoaletten.
Det var en akademisk familj, Nicolas studerade vid universitetet i Lund 1905 – 1908 och biblioteket var hans stolthet, så det är inte förvånande att bilden på honom och hans tre söner, iförda studentmössor, togs just där. För pojkarna var en akademisk utbildning självklar, något som tyvärr inte gällde döttrarna, trots att de inte saknade läggning för det.
Nicolas spenderade mycket tid i biblioteket, inte bara läsande litteratur utan faktiskt också lösande matematiska problem. Han hade ett stort intresse för naturvetenskap, vilket möjligen var kopplat till hans starka religiositet.
Som person var han en mycket vänlig själ, troligen en aning vek i jämförelse med sin hustru. Hans intressen var huvudsakligen akademiska, men de sträckte sig över alla olika kunskapsområden. I många av böckerna stod det stämplat på första försättsbladet “För benägen anmälan”, det var böcker som Nicolas fick av olika bokförlag för recension. Vi har böcker kvar, bland annat några där det står “För benägen anmälan från Albert Bonnier”.
Även vi barnbarn fick ta del av litterära atmosfären på Koltrastvägen och fick ofta sitta i morfar Nicolas knä där uppe i biblioteket, medan han läste för oss ur olika böcker. För en av oss fick det faktiskt en avgörande betydelse för yrkesvalet senare i livet.
Biblioteket användes också som sovrum; när det kom många gäster så bäddades det där och i det lilla extra sovrummet. I biblioteket fanns en bäddsoffa av den farliga sorten som kunde slå igen. När vi var där fick vi barn sova i fåtöljer som sattes emot varandra och bildade på så sätt en liten lagom “barnsäng”.
Man kan nog med gott fog anta att Bengt och hans syskon spenderade mycket tid i biblioteket, det var ju faktiskt husets hjärta (eller skall man kanske snarare säga hjärna) och precis som med oss barnbarn, kan man misstänka att Nicolas satt med barnen i knät och läste, till att börja med kanske ur bibeln, men så småningom också ur många andra litterära verk. Enligt Bengt läste han ofta högt för barnen, framförallt poesi av t ex Runeberg och Tegnér. Nicolas blev nästan 86 år gammal.
Hämtat ur minnet av Bengt Anderbergs systerbarn:
Lena Ymén, Staffan Anderberg och Ingvar Ymén
Minnen från Hisingen
Niklas Anderberg minns en barfota pappa på väg att köpa fisk i regnet och våldsamma bordtennismatcher i konstnärslägenheten på Klarvädersgatan. Och undrar om man raderar historien genom att skriva om den.
Det hände sig att han gick ner till Friskväderstorget för att köpa fisk. Helst barfota i kortbyxor när det regnade. Mittemot fiskaffären, för man gick inte på ICA, låg ett i den jungfruliga asfalten nersjunket podium ämnat för teater och musik som gick under det poetiska namnet ´Hölet.´
När jag intet ont anande kom ner dit spelade det eminenta pre-punkbandet Pebbles skjortan av alla oss fjortonåringar. Till vänster om scenen stod en kille med ena knäet utsträckt i nittio graders vinkel mot det andra och stampade takten. Den nonchalanta självklarhet med vilken han utförde sin uppnosiga ritual gjorde ett outplånligt intryck på mig. Han var minst ett år äldre än jag och frågan om han fortfarande är vid liv är lika öppen som den är pervers. Men då var han för evigt cool och bilden av denna febriga kyla etsade sig rakt in i min barnasjäl där den fortfarande står och stampar takten.
Hemma på Klarvädersgatan hade vi ett bordtennisbord i konstnärslägenheten. Där utkämpades mången dyster kamp mellan Olle Langert och Bengt ´Ludde´ Lundin. Ingen av de kräftröda herrarna ville ge sig vilket betraktades med överseende leenden hos de mycket bättre spelande barnen. Vi brydde oss knappt om att höja det ena ögonbrynet över det andra vid något särskilt häftigt vredesutbrott från en eller båda av de rödglödande kamphanarna.
Undertiden hade pappa fått tag på en ny beläggning på sin racket. Det var ett centimetertjockt och rutigt skumgummi som neutraliserade alla våra överskruvar med ett dovt ´ploff-ploff´. Tyvärr blev han inte bättre för det och fick slokörat vända tillbaka till den gamla beläggningen som mest påminde om den prickiga gummi-oval jag brukade lägga växelpengarna på i kiosken. Jag kunde nätt och jämt nå upp. Så fort jag lärt mig att gå tvingade pappa mig att gå dit varje söndag för att köpa Idrottsbladet. Där kunde han bland annat ta del av hur P.O. Enquist klarade en och nittioåtta; men inte mer.
Detta var på den tiden innan gummit hade vänts åt rätt håll och skumgummit hamnade emellan racketen och beläggningen. Det var också på den tiden vingummit gjorde sin entré i Sverige. Vi ungar försökte tuta i föräldrarna att det var en form av pressad frukt och därför inte borde kvalificeras som snask. Det var i stort sätt hälsokost. Snask fick man bara på lördag men vingummi kunde man äta när och var som helst. Detta var ett av de få tillfällen där föräldrarna av outgrndlig anledning inte gick på vår logiskt väl uppbyggda argumentation.
Det fanns också en stenhård grusplan på Biskopsgården där vårt lag ´RIO´ firade sina största triumfer. Frisörens son Stefan var störst och bäst och jag var minst och om inte sämst så åtminstone knappt över medelmåttig. Månget skrapsårigt knä bär än idag vittne om våra drabbningar på detta karga fält.
Men vi spelade på gräs också. En särskilt minnesvärd match utspelade sig när jag av misstag fällde en kille bakifrån. Det var en såndär tönt som höll på ÖIS och hade fått för sig att Agne Simonsson var en förnämlig, ja kanske till och med världens bäste spelare. Alla vi andra visste förstås att det var Gunnar Gren.
Bara något senare kom Stones bästa låt någonsin, It´s All Over Now med det råa och oskolade gitarrsolot som obekymrat snubblade fram över stock och sten. Frågan som gäckat oss sedan dess var även vem som spelade solot på You Really Got Me. Dave Davies har hela sitt liv insisterat på att det var han själv men vi vissta bättre. Det fanns bara två kandidater: Jimmy Page och den nu hängångne halvguden Jeff Beck, tillsammans ansvariga för det bästa musikklippet i filmens historia, nämligen den oförglömliga scenen i Antonionis Blow Up.
Men den verklige guden, som också blygsamt klädde sig som en sådan var, vilket den överväldiganden majoriteten av världens befolkning är väl medveten om och förlåt att jag sparkar in en öppen dörr, The Green Manalishi, Peter Green, den ende gitarrist som kunde få håren att resa sig på BB Kings överdimensionerade underarmar.
Men det hela var ett misstag; inte hade jag fällt någon kille bakifrån och absolut inte medvetet. Minnet av denna tilldragelse härjar än idag mitt minne som en vilsegången men påhängsen Fox Terrier eller som en sten i skon som Bengt vid ett senare tillfälle uttryckte saken.
En annan oförglömlig händelse tilldrog sig några år tidigare på Södra Guldheden. Jag var som vanligt planens minste spelare och dessutom den ende som uppträdde i en grön-svart-randig tröja med ett nummer – jag kommer tyvärr inte ihåg vilket! – på ryggen. Av misstag stod jag på mållinjen och gjorde den tveksamma bedömningen att inte ducka när det vinande skottet lossades mot mål. Bollen slog med en mäkta smäll mot min oskyldiga hjässa. Mitt lilla men kompakta huvud var helt enkelt i vägen men jag utropades till dagens hjälte. Enda felet var färgerna på tröjan. Alla andra var blå och vita och jag minns hur jag sorgsen och med nedslagna ögon satt på sängkanten i aftonskenet och försökte pilla bort siffran med en nagelsax.
En kompis till mig som heter Thomas Bernhard säger att han skriver upp allting för att utplåna det. Men är inte faran att alla barndomsminnen blir fastnaglade som mer eller mindre färgstarka fjärilar monterade i en glaslåda? Kan man radera historien genom att skriva om den utan att använda delete-knappen, denna den populäraste av alla knappar? Kort sagt; kan man, under i övrigt oförändrade förhållanden, glömma ett minne?
Jag är fortfarande en medelmåttig bordtennisspelare. Av en ödets ironi bär jag nu en röd skjorta och svarta kortbyxor. Några iögonfallande logotyper strategiskt placerade på skuldra och rygg, ämnade att ingjuta respekt, ja kanske rentav fruktan hos motståndarna har hittills bara haft begränsad effekt. Ändå lyckades jag förra säsongen spela femtio procent i klass fyra. Nu är jag inte minst längre. Frågan om jag likt min barndoms hjälte kan lyfta benet i nittio grader lämnar vi därhän.
Niklas Anderberg
Vem var Bengt Anderberg?
Bengt Anderberg föddes i Lundby församling i Göteborg 17 april 1920 och avled 24 september 2008 på Bornholm. Han växte upp i en religiös familj. Fadern var gift två gånger. Första hustrun dog och Bengt Anderberg hade sammanlagt sju hel- och halvsyskon. Han tog studentexamen 1937, bara 17 år gammal. 1947 gifte han sig med keramikern, Astrid Nordlind, och de fick sonen Niklas 1950.
Förutom författarskapet har Bengt Anderberg gjort en mängd översättningar och radiodramatik. Han förekom i många debatt – och intervjuprogram i radion under flera decennier fram till mitten av 90-talet. Bengt Anderberg väckte debatt i olika frågor exempelvis med krigsromanen Kain (1948) som i flera avseenden “skakade om” i samhället. Kain var även en uppgörelse med bl a religionens trångsynthet. Under 60-talet redigerade Bengt Anderberg antologin Kärlek (1-14) lätt pornografiska noveller av kända svenska författare, en “bestseller” som väckte stor uppmärksamhet.
Bengt Anderberg var naturlyriker, dramatiker, essäist, poet, barnboksförfattare, översättare och kulturjournalist. Han var kunnig på Bibeln, aktiv i bibelkommissionen, men även i serieakademien, och varje dag ville han lära sig något nytt. Bo Strömstedt (redaktör, författare och nära vän) har sagt; ” Hurudan är då Bengt Anderberg – Han är sådan att man blir glad”.
En dikt som säger en del om honom är Introspektion
Man frågar efter min livsåskådning
“Du verkar så hit och dit”
Det stämmer. Möjligen kan jag uttrycka
min syn på livet med följande tecken
: “-”
Men även detta med all reservation.
Visst är jag ytlig! Djup och himlar
intresserar mig bara teoretiskt.
Jag har fullt arbete på ytan. Marken, jorden.
Jämt är jag glad och ledsen. Cellerna jublar
samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg
En annan dikt som väckte intresse för Bengt Anderberg som naturskildrare med socialt och poltiskt samvete, är denna ur Fåglar:
Människan går en vinternatt
liten och svart genom snön
snön faller snövit på hennes hatt
hon är så enslig och borta
Ty människor tål ej denna värld bakom vägg efter vägg
av virvlande snö
gömmer den stum sina hemligheter