“När man sitter och förundrar sig som mest, kan man få en vision av ett Bornholm – det är där Anderberg slagit sig ner – som har förvandlats till ett enda ofantligt universitetsbibliotek med en speciell uppsättning av för oss vanliga människor totalt okända och otillgängliga böcker. Det finns inte en misslyckad präst från Amerikas kolonialtid som har skrivit en dikt om en köldskadad geting utan att Anderberg rotar sig fram till denna dikt och låter oss avnjuta den i en frisk och levande översättning. Och när han på ett annat ställe försvarar de gamla kära rimmen, illustrerar han med en egen dikt där han roar sig med att i anknytning till Horatius rimma stensatt fors med pallida pede pulsat mors. Med blekare fot har nog aldrig döden stampat i marken i en svensk dikt. Detta skulle hos vilken annan poet som helst kunna vara ett olidligt snobberi. Men ingen kan vara friare från snobberi än Bengt Anderberg. Hans provins är Guds konkreta värld. Vad han mest misstror är abstraktioner. I artiklar av den typ som bara författaren och hans sambo begriper hejdar sig Bengt Anderberg redan vid ingressen. Jag minns hur det var på 40-talet, då en del av oss andra var känsliga för det aktuella tidsmodet och så gott vi kunde försökte följa med i de från dagens synpunkt sett visserligen primitiva turerna vid amerikanska universitet. Bengt Anderberg delade inga sådana ambitioner och läste aldrig någon sådan bok. Det var som han redan då hade haft stöd av ett citat från Wittgenstein, med vilket han nu avfärdar Sokrates dialoger: ’Vilket förfärligt slöseri med tid’. Av Den Andre och liknande mera kvalificerade spökimporter från Paris hittar man om möjligt ännu mindre något spår hos honom. Då skriver han hellre om gråsparvar, rumpor eller ett samlag som skakar på SJ. Han är det egensinnigaste och minst manikéiska som svensk litteratur av idag har att uppvisa. Men han är det i ett överflöd som han redovisar, från kortbiografier över Edward Gibbon, Samuel Johnson och Carl XV till reflektioner över Thomasmäss och poetiska utflykter bland Roms ruiner, något att ta till sitt hjärta. Gör det, fria svenska folk, innan du gar gulnat och härsknat i det EG, om vilket för övrigt Bengt Anderberg i en lysande dikt säger allt som behöver sägas.”
Karl Vennbergs recension av “Under molnen”
“Niklas och figuren” är en barnbok som liksom alla riktigt goda barnböcker kan läsas med stor behållning även av vuxna. Den skrevs 1950 av Anderberg när han och hustrun Astrid – som gjort de härliga illustrationerna – väntade sitt första barn. Man kan kanske säga att det blev en bok både om och till den son som sedan föddes.
… Anderberg fyller sina gåtfulla sagolandskap med skir poesi som känns daggfrisk än idag och han har hittat den perfekta tonen någonstans mittemellan realism och en sorts absurdism. Och det är i hög grad som synnerligen originell språkskapelse som texten lever.
… Ändå handlar barn- och vuxenböcker av detta slaget kanske djupast sett om just vänskap, för barn så sårbar och absolut nödvändig i socialisationsprocessen, om frihet kontra tvång, plikt kontra lek, gränsen mellan barnets och den vuxnes värld, för att tala med Marx, drömmen om att ta språnget från nödvändighetens rike till frihetens, det språng som vi aldrig tar. Utom i fantasin förstås där allt är möjligt och allt kan hända. Det förstod sannerligen Bengt Anderberg även om vi inte behöver tänka på allvarliga ting för att njuta av denna saga för barn mellan fem och 90.”
Mats Gellerfelts recension av “Niklas och figuren”
“Så skyggt och så flyktigt, men ändå innerligt har ingen svensk lyriker diktat om den tillit som världen vilar i och om den hemlängtan till enheten bortom illusionernas krossade speglar som vi alla bär på”.
Karl Vennbergs recension av diktsamlingen “Fåglar”
“Anderbergs samling kommer att nå till många hjärtan och den kommer att bereda sin författare större glädje om fem år än idag, ty den kommer att växa i deras minne som läst den. Jag skulle tro att Fåglar blir den diktsamling, som jag denna höst helst rekommenderar. Den står ej sällan fulländningen nära”.
Olof Lagercrantz recension av “Fåglar”
Historier, lögner och sannolikheter
| Bengt Anderberg.Foto: Anders Roth | ||
|
“Nu är jag 80, en massa tillfälligheter har kommit mellan döden och mig Men liksom ett gammalt ångtåg närmar den sig.” Så lyder slutstrofen i dikten “Ett minne av ett minne”, som inleder Bengt Anderbergs roman “Amorina”. En gammal mans tack och farväl alltså? Ingalunda! Finns här ett ångtåg, så är det snarare författaren själv, som verkar ha suttit där på Bornholm i decennier och laddat upp sig med språklig energi för att sedan bara kunna vräka fram denna veritabla tour de force av fritt uppdiktade minnen, egna fantasier och andras historier, lögner och sannolikheter. Själva sanningen finns enbart i berättelserna och dess förhållande till stamtavlor och historieböcker saknar betydelse. Inledningsvis finner vi en liten gosse, förslagsvis Bengt Anderberg, bosatt hos sina farföräld-rar, tid: tjugotal, plats: Hisingen. Och detta Hisingen före Volvo-epoken blir också ett slags återkommande geografiskt centrum för allt vad som sedan väller fram. Varifrån det väller blir väl aldrig riktigt klarlagt, men pojkens egen sällsynt konstruktiva fantasibegåvning förenas lyckligt med hans anförvanters uppenbart stora talang för skrönor och färgstarka förstoringar av forna släktingars öden, företrädesvis under artonhundratalet. Olika historier går i varandra, och det är knappast möjligt att få klarhet i vilket samband huvudpersonerna i dessa fantastiska berättelser om kärlek och död har med varandra eller med författaren. Inte förrän vi kommer fram till det sista kärleksparet, Jänken och Amanda, berättarens föräldrar, en lika vacker som sorglig saga.
Innan vi kommit så långt, har man gång på gång överväldigats av den rena vitaliteten i Bengt Anderbergs berättande och dessa svindlande kast mellan jublande kärlekslycka och mörkaste tragedi. Den glada frodigheten och bejakandet av de köttsliga lustarna, som en gång gjorde Anderberg så berömd och beryktad, har inte falnat det minsta, och lusten i språket har bara stigit med åren, en lust, som förmedlas till läsaren på var och en av de femhundra sidorna. Amorina är ett ymnighetshorn, fyllt av historier om kärlek och död, men Anderberg är bland mycket annat också en lika spränglärd som kättersk kyrkohistoriker, och plötsligt befinner man sig utan att riktigt förstå hur mitt inne i långa diskussioner mellan bl a fan, påven, den onda anden Bafomet och männi-skan Boman kring livets mening och Guds eventuella existens. Detta långa meningsutbyte är lika roligt att ta del av som de mer jordnära historierna. Bengt Anderberg kan nämligen inte vara abstrakt, hans fantasi skapar ständigt konkreta bilder. Gud t ex kan han inte få syn på, men i stället målar han snabbt upp en vision av alla dessa pretendenter, som i himlen slåss om den åtråvärda titeln.
Vill man möta Viktor Rydberg, så gör man det också på ett högst charmerande vis i Amorina, medan den författare, som var först ute med denna romantitel, dyker upp som den skumme Almgren, en bondfångartyp, som lurar pengarna av en av berättarens alla förfäder vid ett besök i Bremen. Hur den här romanens alla delar egentligen förhåller sig till varandra mäktar jag inte reda ut, men det bekymrar mig heller inte särskilt. Bengt Anderbergs förmåga att språkligt gestalta livsglädje är bokstavligen betvingande, och glädjen blir så mycket mer övertygande och substantiell som den inte skyggar för all den nattsvarta sorg, som också hör till livets ofrånkomliga villkor.
Lennart Bromander recension i Aftonbladet 1999
“Det märkvärdiga med Bengt Anderbergs dikter är att de är så omärkvärdiga. Han skriver så obesvärat om ämnen som brukar vara besvärliga att handskas med i poesin. Han ser dem ’nerifrån’, med god uppsikt uppåt. I de nya dikterna i denna bok heter det: På parnassens höjder krånglar man till de enklaste saker. Vilhelm Ekelund t.ex. framställer följande fråga:
’skall jag skrifva blod, eller skall jag skrifva ett bygdemeddelande’. För oss som bor lite längre ner ligger svaret i öppen dag: ’Ja’. Ett “ja” genomströmmar allt Anderberg skriver. När jag läser hans dikter ser jag hur småkryp arbetar i en kompost, där allt bryts ner. Jag ser också stora ämnen, som avgör vår dag och vår framtid. Överlevandet, människans rättigheter, moralen, vår historia som vi lever obekymrade om. Det ´ja´ som ropar i hans dikt fanns för trettiosex år sedan i hans mäktiga roman Kain och dess slutord: ´våra krav är … oerhörda …´.”
Carl Magnus von Seth, efterord till diktsamlingen Nattljus