Bengt Anderberg om blåmesen: “VI är nästan släkt!”
Denna lilla fina text från Expressens kultursida 23 april 1987 handlar om vad Bengt Anderberg hittade när han rensade blåmesarnas holk i trädgården på Bornholm. Klicka på texten så blir den större.
En sommardikt som får oss att minnas poeten Anderberg
Ibland handlar det så mycket om kulturskribenten, revolutionären, prosaisten och översättaren Bengt Anderberg att vi glömmer bort att han också var en fantastisk poet. Här kommer därför en påminnelse plockad ur diktsamlingen “Nattljus” och publicerad med välvilligt godkännande från sonen Niklas Anderberg.
“En augustimorgon betraktade jag genom förstoringsglaset en grön skinnbagge på en blomma av vissnande flox. Insekten riktade en lång, skälvande antenn mot mig, medan den andra förblev stelt utsträckt åt andra hållet.
Signalen från mig innebar tydligen ingen fara, han rörde sig inte. Han stod alldeles stilla intill en daggdroppe, en liten kullrig vatten-ö, genom vilken man kunde se blombladets struktur förstorad en extra gång, och svårmodigt förvrängd. Dess skärvioletta sammet löpte ut mot blekblåa flikar av döende vävnad, längst ut i kanten redan skrumpnad. Friskhet, skönhet och förgängelse så gåtfullt nära varandra.
Vad kände blomman där det violetta gränsade till det blå, som redan var var inbegripet i helt andra processer än en blommas liv? Och det lilla djuret i sin blanka gröna jacka, såg han sig själv i den välvda spegeln? Såg han hur den oupphörligt förminskades genom avdunstning? Bländades han av den lilla gnistan som var solens bild och som för människoögat tedde sig som brinnande diamant?
Och människan själv? När man ser ett ögonblick fixerat så där – stillastående tid eller tid på tvären eller hur man ska uttrycka det -, ser man då inte också ögonblickets evighet och ligger inte den utbredd överallt? Och den kan lika litet ta slut som någonting kan hända i det absoluta tomrummet mellan elementarpartiklarna – eller hur?”
”Frågetecken” ur Bengt Anderbergs diktsamling ”Nattljus”
“Jag har en utmärkt plats att betrakta världen från”
I denna krönika från Expressens kultursida 27 september 1991 skriver Bengt Anderberg fint om vad gården på Bornholm betyder för honom. Texten utvecklas sedan till en lång fundering om hur moln hänger ihop för att avslutas med några tankar om den lilla spindel som firar sig ner för hans mösskärm medan han skriver.
Klicka på bilden så går det lättare att läsa denna mycket andernbergska text.
Har du sett någon ta spjärn mot ett blomblad?
6 augusti 1980 puiblicerades denna lilla fantastiska text av Bengt Anderberg på Expressens kultursida. Klicka på bilden så blir den större. Läs och njut.
Anderberg togs för en beryktad stortjuv
Här brukar vi lägga ut texter av Bengt Anderberg, men här kommer istället en underhållande historia om honom från Expressen i maj 1948!
“Det är så här vitlök ska ätas!”
Varsågod! En fantastisk liten text om vitlök från Expressens kultursida den 7 juli 1977. Blir ni inspirerade är det just nu hög tid att plantera sin vitlök för skörd nästa sommar.
Klicka på bilden så blir den större,-
Pennan är mäktigare än svärdet
”Själv har jag i långa tider försvarat pennan mot svärdet. Men med tiden har jag blivit mera tveksam. Realism eller cynism, kanske bara ålderdom?”, skriver Bengt Anderberg i den här texten som var med i en lång serie om olika ordspråk på GT:s kultursida i juli 2000. Vad det var som gjorde honom tveksam? Ja, läs!
… och så här såg det ut i tidningen!
“Måtte jag aldrig bli för gammal …”
“Jag ryser än idag över inledningsmeningen, skriver Bengt Anderberg i denna inspirerande text om läsning från Expressen den 24 mars 1991.
“Goethe hade fel!”
Här skriver Bengt Anderberg om glädjen i fågelsång och varför han visst begärde stjärnorna. Texten publicerades på Expressens kultursida i maj 1988. Klicka på bilden så blir den större.
Flykttankar i februari 1985
Från Expressens kultursida 11 februari 1985. Klicka på bilden så blir den större.
“Gör som jag och dina steg ska bevingas”
Vem kan skriva om en vitlökssmörgås så att den platsar på en av Sveriges största tidningars kultursidor? Bengt Anderberg förstås. Här kommer en liten text från Expressens kultursidor den 7 juli 1977. Klicka på bilden så blir den lättare att läsa.
“Jag är skeptisk mot stora ord!”
Julhelgen 2000 fick 13 skribenter och illustratörer tolka det bibliska begreppet ”Tro, hopp och kärlek” på tidningen GT:s kultursidor. Bengt Anderberg tolkade det förstås på sitt eget sätt och skrev om erotik, tvestjärtar, skilsmässor, Gais, varför Paulus var en dålig författare och varför han själv höll på att sjunga fast det lät så illa. Och förklarade varför han var skeptisk mot stora ord och sällan använde dem.
Läs hela hans text här:
https://www.expressen.se/blogg/norrman/2014/12/del-51-det-gar-at-helvete-men-jag-vet-inte-nar/
Brevet från Bengt …
Lisbeth Högvik hittade ett brev från Bengt Anderberg i sina föräldrars exemplar av Amorina.
Det var den gången Bengt Anderberg var på bokmässan i Göteborg för att tala om Amorina. Jag lyssnade inte själv på honom, men jag visste att jag måste köpa boken till mamma, eftersom hon var mycket förtjust i honom. Efter en lång och larmig dag i mässvimlet var jag så på väg ut mot Korsvägen med boken tyngande i kassen.
Där på gatan såg jag honom.
Han gick med spänstiga steg, och jag minns att jag tänkte att han måste vara ännu tröttare än jag, men jag kunde trots det inte motstå impulsen att springa ifatt honom och be om en dedikation. Utan ett spår av trötthet eller irritation stannade han upp och såg vänligt på mig, trots att han säkert varit omgiven av hängivna beundrare hela dagen.
Vad heter din mor? sa han, och när jag sa hennes namn såg jag att det väckte något i honom. Minnet av någon annan Rakel i en annan tid kanske. Och när han sedan skrev sin lilla hälsning till henne, med stark och vacker handstil, så var det namnet han betonade.
Hon blev mycket glad.
Min pappa lotsen hade uppenbarligen läst boken efter mamma, för när jag röjde ut efter mina föräldrars död fann jag ett kuvert instucket mellan boksidorna i deras tummade exemplar av Amorina. Det var ett brev skrivet på ett psalmbokstunt rosa papper med en skrivmaskin där a:et hoppade ned från raden, undertecknat med ett kraftfullt Bengt i tusch. Och jag förstod att pappa tagit så stort intryck av boken att han skickat ett brev med många frågor, inte minst om religionen. Han var årsbarn med Bengt Anderberg och själv uppvuxen i ett schartauanskt präglat samhälle i Bohuslän. Som jag kände min far gissar jag att det var det första och enda beundrarbrev han skrev i sitt liv. Och det omsorgsfulla och fina svaret vek han varsamt ihop, lade tillbaka i kuvertet och sparade mellan boksidorna.
Lisbeth Högvik
(klicka på brevet så blir det större).