Jag såg en dag Bengt sitta och läsa ute i trädgården, Bornholm (betoning på andra stavelsen!)- vad? Jo: Adelskalendern! Var intet främmande för denne man? Han kände till namnet på väldigt många, jag höll då på och läste om österrikaren Karl Krauss och nämnde det ,då påminde han mig om en brittisk adelsdam som denne Krauss hade inlett ett förhållande med, herregud kände han till det också? Han hade udda läsningar t ex böcker om skjutvapen. Han pacifisten, vidare etnologiska studier på tyska vad annars om dassvanor i östeuropa, i vilka regioner stod man och kackade och i vilka satt man, det hade han litteratur om.
Han hade metervis med böcker om bibeln och bibeltolkningar metervis om man tar med bibellexica. Han ateisten. Som var en av dessa som gav synpunkter på bibelöversättningen som kom 1982 till bibelkommissionen På en fråga sa han att han trodde att han ägde 18 000 böcker.
Hans intressesfär var måttlös, cykeltävlingar såg han på teve han bodde ju eller de bodde i Danmark, cykelland av rang. Och fotbollen förstås, det han inte visste om Svarte Filip och andra trettiotalets hjältar på det gröna fältet var inte värt namnet Han tyckte förresten inte om Putte Kocks formulering, det gröna fältets schack, fotboll skilde sig från schack nämligen. Han avslutade vanligen sin dag med ett parti som han hittade i någon schackbok, a propå fotboll. Ibland när jag kom hade han tagit på sig gais-tröjan såg ut som en vuxen levande makrill, benämningen på det laget. Han berättade att när han hörde i radion att hans älskade gais åkt ur allsvenskan så blev han så arg att han slutade måla ett staket han höll på med, det skulle inte målas mer förrän laget var tillbaka, hur det blev med den saken vet jag inte.
Bengt var så uppriktigt äkta att han kunde säga saker som skulle från en annan person ha uppfattats som krystade, oärligt. Han sa jag tror det var på band, mitten av sextiotalet att det inte var mycket bevänt med göteborgsförfattarna – ”jag är bäst och jag är ju inte särskilt bra”, inte många skulle troskyldigt kunna säga en sådan sak. Nej stadens författarförening höll han på armlängds avstånd. Men han umgicks inte mycket med folk, å andra sidan – Werner Aspenström kom ned och cyklade omkring på ön, det var hans bästa vän, vid sidan av Astrid förstås. Rune Olausson var också en som besökte honom som god vän. En kollega till mig i Malmö försökte få med honom för ett teveprogram men stoppades genast i telefonen när Bengt märkte att hon inte hade så bra på fötterna vad gällde anderbergiana, man skulle vara påläst. En gång hade ett par cyklat till Anderbergs hus. Astrid gick ut och hälsade, det var en betydande litteraturkritiker på en av de två drakarna i stockholm han ville att Bengt skulle komma ut och vara med på en bild, ett foto. Bengt vägrade. Han brevväxlade med kolleger, minns inte vilka, han beundrade Sven Lindkvist för dennes grävande journalistik – annars undvek han beundran och sa ”man brukar säga att ingen är stor inför sin kammarbetjänt men jag säger ingen är stor, oavsett vem som betraktar en” typisk Bengt. Han reste men bara ovilligt någon gång till Stockholm, det var ”för mycket trafik”.
Han litade till sin förmåga, ”jag har när det gäller poesi gehör, absolut gehör” sa han. Han hade lyssnat på en uppläsning i radio av en av tidens mest uppmärksammade namn men tyckte inte att det var poesi denne läste, Tobias Berggren. Han kommenterade ogenerat alla, Karl Vennberg vet att jag inte håller honom särskilt högt, men han skickar mig sina böcker, sa han en gång. Och Göran Sonnevi talade vi om, jag nämnde att Sonnevi översattes till ryska med rim. Bengt tyckte lite vasst att det inte vore dumt om Sonnevi skrev mer rimmad dikt – han menade antagligen att han inte ansåg dennes stil som särskilt poetisk. Så kunde man hålla på, Erik Axel Karlfeldt till exempel tyckte han var en klen rimmare, Celine, fransmannen ansåg han vara en närmast simpel dandy, Nils Ferlin var sentimental men Gustav Fröding höll han på, denne var äkta, ett honnörsord som han också använde om nämnde Werner Aspenström, den som stod närmast honom och den ende mig veterligt som han tog emot och umgicks med., ja Rune Olausson var ju också med i denna trånga krets. Lite besvärligt var det kanske att Werner A blev invald i svenska akademien, en institution som han närmast föraktade. Självklart behöll han den åsikten även sedan han någon gång i början av sjuttiotalet fått akademins pris för sin språkbehandling.
Han nämnde två romaner som favoriter, det var Gogols Döda själar och Alexander Kivis sju bröder
Nästan alla i hans generation, han var född 1920 levde i TS Elliots skugga, han var idolen, även för senare namn som Lars Forssell och Petter Bergman (något jag själv lagt märke till). Men Elliot var ingenting för vår Bengt, tror han uppfattade denne som cerebral, lite torr, för mkt religiös mystiker om man fäster sig vid den sidan. Claes Hylinger höll honom, Bengt alltså,mycket högt. Sara Lidman tyckte att hans språk var mästerligt, Vilket jag också gjorde och gör liksom hans poesi..och mina barn har älskat hans böcker, särskilt minns jag Poas sagobok.
Nu lite Anderberg-stämma. Så här lät vårt första möte, hösten 1964 femtio år sedan.
CD (här spelade Per Runesson upp en CD från 1964)
finns till salu på museer, kanske.
Hur gick våra möten till? Jag sände honom brev någon månad före inspelning tog upp teman ibland kom han med ngn hjärtefråga han ville ta upp. Läste förstås själv på, vi samtalade mera än spelade intervjuroller han kunde t ex tala som sitt dåliga självförtroende, och då kunde han säga till mig under radiosamtalet ”men så är det väl med dig också” varvid jag lite häpet svarade nej för så var det inte med mig…dvs klent självförtroende.
Sedan la jag fram en klocka vid bandspelaren och så satte vi i gång och jag slog som regel av när tiden s a s var ute, möjligen la jag till lite tid, spelade in lite mer än de tio, femton eller tjugo minuter som var inslagets längd man kände ju om det var ngn longör men det var sannerligen inte ofta, inte med den mannen! Jag kan därvid lag bara jämföra honom med en person, Carl-Göran Ekerwald. Med Bengt måste det ha rört sig om cirka 120 korta inslag om fem tio och mot slutet , efter en sex sju år, 20 minuter. Sedan gjorde jag en timma för kulturradion kring 2000 när hans roman Amorina utkommit. Och något på sjuttiotalet och det vi hörde nyss från 1964. Aktuella år var 1985 – 95.
Man märkte snabbheten i hans huvud. Vanligen tänker man sig att poeter liksom tömmer ut sin andes innehåll på textsidan 100 procent inspiration och så men icke vill jag säga i varje fall inte i hans fall, det var i allt han gjorde en klar, spelande intelligens med. Han började skriva i Expressen, kultursidan 1946 och var på senare år tidningens äldste medarbetare, den med flest år vid pennan. Han var som sagt född 1920 man kanske inte tänker på hans ålder, när han tog studenten, det gjorde han två år tidigare än de andra, vid fyllda 17 då hade folk som James Joyce, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg några år kvar att leva. Han såg de första trafikljusen i Gbg och Östra Hamngatan bli gata i stället för som tidigare kanal.
Han sa jag är den tionde mannen. Jo var tionde svensk man blir alkoholist. Han hade själv tagit sin första sup när han var 27. ett år efter den supen, togs han in eller lät sig taga in på Lillhagen.
En gång sa han att han nu varit vit i tre år, är nykter alkoholist. Antar att han höll sig borta från sällskap för att inte frestas till flaskan. Trots drickandet i yngre år var hans kroppsliga för att inte säga mentala värden goda, han rörde sig spänstigt.
Vem var han då? Jag läser fån Fritt efter naturen, en hans mästerliga essäsamlingar.
”Visst är jag ytlig! Djup och himlar intresserar mig bara teoretiskt.
Jag har fullt arbete på ytan. Marken, jorden. Jämt är jag glad och ledsen. Cellerna jublar samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg”.
Per Runesson
ps
så här beskriver han blåmesen i ”Fritt efter naturen”. ”Livet i såna här små krakar består nästan bara av iver. Allt de gör är kvickt, kort, tvärt, som små ljuslågor som flämtar häftigt för vinddrag från alla håll. Man blir häpen när man ser i böckerna att en blåmes kan bli elva år! Vilken svindlande summa av ögonblick, reaktioner och sinnesrörelser, en oändlig knyckig serie av sensationer, en gammaldags journalfilm i rasande tempo, varje sekund livsfarlig, avgörande. Ödesdiger. Ofattbar, omöjlig.”
ds